I stadshusets korridorer växer oron över vad en folkomröstning om beslutet av ”framtidens skola” i Luleå kan leda till, och hur det ska hanteras.
Tisslas och tasslas det? Politiker mellan? Partier emellan? Kan folkomröstningen stoppas? Kohandel för majoritetspartiet för att få fler med sig. Vad är våra barn värda? Lärarna och all skolans personal? Vad är det värt att byta deras trygghet och arbetsro mot?
”Framtidens skola”, sjösattes som en haltande idé som tvingades fram till beslut med rekordmånga ersättare på socialdemokraternas bänk när beslutet skulle fattas i april, ett tecken på ett splittrat parti? Ett beslut togs som bygger fast sig i ett problem – lärarbristen – och som handlar om affärer och effektiviseringar. Men som inte utgår från barnen, som skolan faktiskt är till för, och som inte heller kan leverera lösningar på lärarbristen.
Våra styrande politiker sa sig räkna med att det skulle bli protester mot skolnedläggningar, och hade en plan för hur motvinden skulle hanteras för att sitta säkert i båten till valåret 2018. Men motvinden växte till en storm som är på väg mot orkan. Skolfrågan blev en samhälls- och demokratifråga. Tusentals Luleåbor protesterade, i de största demonstrationståg som setts i mannaminne, i insändare, i protestaktioner på skolorna.
På tre månader i våras hade över 8 000 skrivit på för en folkomröstning. Om detta inte räcker för att övertyga, vad behövs mera? Fortfarande sträcker vi ut en hand för att samarbeta om vår gemensamma framtid, men vågar någon ta den? Är det värt att lappa den läckande båten när vågorna fortsätter att växa i höjd och styrka, eller dags att överge det sjunkande skeppet?
Och istället ställa sig med båda fötterna på jorden bland medborgarna, och inse att även de utan politisk makt har en röst som är värd att lyssna på. Att överge sitt ihåliga mantra om att känna sig trygg i beslutet, som i dag knappast ens övertygar de egna, även om inga eller få av varken BUN:s eller KF:s socialdemokratiska ledamöter har barn på de skolor och förskolor som har, eller ska läggas ner.
För trots att både kommunalråd och BUN:s ordförande sagt sig känna sig trygga med beslutet så har tryggheten inte lyckats nå till de som berörs av skolnedläggningar, strukturförändringar och effektiviseringar. Inte heller till de många Luleåborna.
Frågan är vem som vill följa med skutan ner i djupet och vem som inser att det är dags att lämna det sjunkande skeppet. De över 8 000 personerna som skrivit på och som förväntar sig en folkomröstning om ”framtidens skola” skulle lätt kunna vara många fler. Hur många behövs för att övertyga en ängsliga makthungriga politiker. Vem vågar ställa sig på barnens sida?