Ei se kannatte (det lönar sig inte) är ett gammalt uttryck i Tornedalen. Det är ett uttryck som speglar en föreställning om uppgivenhet och misströstan. En uppgivenhet som ett resultat av förbiseende, som blivit definierad som obetydlig av en överordnad makt.
Motstånd mot detta har förekommit bland radikala reformister och revolutionära kommunister, genom grundinställningen: Ei perkele, tätä ei kelpa (Nej helvete, det här är inte acceptabelt). Men medan dessa grupperingar drömde om Folkhemmet eller den kommunistiska världsrevolutionen så glömdes den tornedalska grundföreställningen bort. Motståndet mot ei se kannatte blev till ett intet i takt med att Folkhemmet förverkligades och världsrevolutionen kom av sig. Kvar blev grundföreställningen, framträdande bland äldre laestadianer, borgerligt sinnade tornedalingar och nedslagna kommunister. Den kom att utgöra ett kulturellt särdrag för Tornedalens del. Flertal sociologiska undersökningar visar att tornedalingen lidit av dålig självbild, vad denne kan och vad denne vill. Att betecknas som obetydlig och en rest av en landsdel som inte tillfört fosterlandet något av betydelse har blivit ett ok. Ett ok av skam, efterblivenhet och konservatism som socialiserats mellan generationer.
Vi vet i dag att detta är ett uttryck för den försvenskningspolitik som aktivt bedrevs mot Tornedalen mellan 1880 och 1940. Innan dess finns inte föreställningen ei se kannatte. Dess innan beskrivs tornedalingen som en företagsam och stolt folkgrupp, vilken behärskade ytterst kärva naturvillkor.
Dessa kärva naturvillkor gav mannamån för en demonstrativ attityd hos tornedalingen. I form av en skeptisk och ironisk inställning till övermakten. Se pass (vai niin), så ni säger att vi inte kan svenska tillräckligt bra, att vi är egensinniga med vår konservativa religion, att vi lever på bidrag, att vi är teknologiskt efterblivna, osv. Men, frågar vi oss, innebär detta att vi måste förminskas som människor bara för att vi inte lever upp till den kulturella standarden? Och hur kan det komma sig att vi klarade oss som folkgrupp här innan försvenskningen trädde i kraft? Berodde inte det på att tornedalingen, liksom andra folkgrupper, kan förverkliga sina behov och kulturella intressen om de materiella förutsättningarna finns där för att leva på sitt arbete? Staten gav inte Tornedalen de materiella förutsättningarna utan kom istället att sänka dennes framåtanda och utvecklingsvilja till priset av dålig självbild, som med tiden kom att bli dess största motståndare.
Idag råder liberala strömningar att underbygga och framföra minoritetsgruppers mänskliga rättigheter som ett motstånd mot nationalistiska och högerpopulistiska strömningar. Idag har tornedalingen stora möjligheter att förverkliga sin demonstrativa attityd att vi duger och har alltid varit dugliga. Det är dags att omvandla den tornedalska identiteten från ei se kannatte till kyllä se kannatte (javisst lönar det sig).