Insändaren om situationen inom äldreomsorgen i NSD den 3 september stämmer till fullo. De anställda kämpar verkligen med näbbar och klor för att verksamheten ska fungera. Det har pågått i flera år: underbemanning, ständiga schemaomläggningar, outbildade som ska vårda gamla och svårt sjuka. De ansvariga tar inget ansvar alls. De låter istället de anställda på golvet helt ensamma ta allt ansvar för medicineringen i en stressig miljö. De ”flänger runt” och ska orka sköta allt, utan fasta rutiner från dag till dag.
När de åkt hemifrån omkring klockan 06.00 hinner de trots trängande behov inte alls med att gå på toa förrän cirka klockan 10.30, då någon kanske dyker upp för avlösning. Dessutom får de jobba utan matraster på hela arbetspasset. De får stå och äta något kex, en bar eller dylikt, om någon lucka ges. Detta är skandal. Matraster och tid för att äta i befintliga lunchrum är ju en självklarhet på de flesta arbetsplatser. De anställda borde åtminstone hinna värma sig lite lagad lunch.
Inte konstigt att personalen går in i väggen och får utmattningssyndrom eller helt enkelt slutar.
Som anhörig blir man förtvivlad att detta bara får fortgå. Det går ut över hela familjen. Alla mår dåligt, när någon varken orkar med hem eller familj för att arbetet suger musten ur en person för jämnan.
En person som utbildat sig till undersköterska och som har jobbat många år vill kunna ge en kärleksfull, anständig och självklar omvårdnad av de gamla i en lugn och trygg miljö. Det är de gamla värda, de som har kämpat och slitit alla dessa år, har betalat skatt och gjort rätt för sig. Är det här tacken?