Vi lever allt längre i Sverige och kraven på hälso- och sjukvården ökar, likaså samhällets kostnader för vård och omsorg. Region Norrbotten är rädd om sina allt färre vårdplatser på sjukhusen och vill nu helst renodla sitt uppdrag.
Enligt Fredrik Kjellberg (överläkare och verksamhetschef) vid Kiruna sjukhus vill de satsa på mer kvalificerad vård och mindre omsorg (NSD 22/1). Regionen ansvarar för sjukvård och kommunen för omsorgen. Kommunerna klarar idag inte av att svara upp mot de behov som många av våra sjuka och gamla har, till stor del beroende på otillräcklig kompetens bland medarbetarna anser Kjellberg.
Konkurrensen hårdnar och vi måste nu eventuellt börja prioritera och gallra bort vilka vårdtagare som inte platsar. Ett instrument för detta kanske blir enligt Lisa Lidens, ST-läkare inom palliativ medicin vid Piteå sjukhus, förslag (NSD 6/2) det vill säga att etablera och utveckla en metod som kallas SVAS (samtal vid allvarlig sjukdom) där man via samtal och planering med brukare och anhöriga gör omhändertagandet mer effektivt både för den sjuke men även för samhället i stort. Liden säger ”att inte göra detta för varje äldre sjuk har vi inte råd med, vi måste få klart för oss vad vi ska göra och vad vi ska avstå från”.
Ska då denna effektivitet tänkas öka tillgängligheten på vårdplatser och samtidigt sänka samhällets kostnader? Betänkt då att många sjuka inte själva kan delta i dessa samtal, många har inte ens någon anhörig som kan påverka utgången i dessa avgörande ”prioriteringssamtal”. Vem ska då företräda dem? Kanske en av kommunens tjänstepersoner? Horribelt!
Har välfärdslandet Sverige verkligen nu sjunkit så lågt att vi nu mestadels av ekonomiska skäl måste börja gallra bort många av våra gamla trotjänare som under ett långt liv bidragit till en gemensamt skattefinansierad välfärd? Vilka kriterier ska gälla? Med all säkerhet bidrar diagnosen demens till en lägre placering på stegen för fortsatta medicinska och omvårdande insatser från huvudmännen, det vill säga kommunen och regionen.
Vården av våra gamla måste få kosta, kommunerna måste fortsätta prioritera anpassade och välbehövliga boenden via vår gemensamt skattefinansierade kommunala budget och inte som nu lägga ned den samma i allt raskare takt! Status, löner och arbetsvillkor för personalen, tillsammans våra egna förbättrade attityder för våra gamla måste förändras. Vi måste förmå våra fina ungdomar att våga satsa på äldreomsorgen, krisen är redan akut!