24 april tog jag en promenad till Vetenskapens hus i Luleå för att följa statliga gruvjätten LKAB:s bolagsstämma.
Det känns som att LKAB alltjämt står på en stabil grund och präglas av en stark framtidstro. Bolaget levererar i år finfina 4,4 miljarder kr till ägaren staten, trots problemen på Malmbanan.
Oroande är dock att LKAB-styrelsen inte längre rymmer någon ledamot som bor och verkar i Norrbotten.
Det är ett avsteg från gamla goda traditioner. Tidigare har det nästan alltid – med undantag för kortare perioder – funnits åtminstone en person bland styrelseledamöterna med gedigen förankring i politik, företagande eller annat samhällsliv i Norrbotten.
Under historiens långa lopp har driftiga norrbottningar som bland andra Sven Köhler, Curt Boström, Per-Ola Eriksson, Stina Blombäck, Mona Blom, Margareta Jonsson, Anders Sundström och Gunnar Axheim ingått i LKAB:s styrelse.
De har tillfört viktiga regionala perspektiv och kunskaper till styrelsearbete, vilket inte är helt oväsentligt med tanke på LKAB:s enorma betydelse för landets nordligaste län och omfattande verksamhet i Kiruna, Malmberget och Luleå. Om LKAB får hicka märks det ju för folk och företag i hela regionen.
Men sedan tidigare Vattenfallchefen Gunnar Axheim lämnade (eller fick lämna styrelsen) i samband med bolagsstämman 2023 saknas det norrbottnisk representation bland de nio styrelseledamöterna.
Det är illa – och tyvärr ännu ett uttryck för att den nuvarande högerregeringen saknar känsla och förståelse för behoven i norra Sverige.
I och för sig förvånar det inte med tanke på att statsminister Ulf Kristerssons regering inte rymmer ett enda statsråd som är bosatt i Norrland. Men det gör faktiskt inte saken mindre allvarlig.