Än en gång får jag höra om en lärare som kollegorna hittar gråtandes i lärarrummet.
Jag är förälder till två barn. Det innebär att jag har ett ansvar att göra mitt yttersta för att mina barn ska bli goda medborgare som respekterar sina medmänniskor.
Lärarna jag hör talas om gråter inte över sin dåliga lön, bristen på vuxna i skolan eller på all obetald övertid. De gråter för att deras elever, andras barn, är respektlösa, elaka och fruktansvärda mot klasskamrater och vuxna på skolorna. De gråter för att andras barn som ännu inte gått ut låg eller mellanstadiet kallar dem för kärringjävlar – varenda dag. För att andras barn fysiskt skadar vuxna och klasskamrater – varenda dag. För att andras barn påpekar hur fruktansvärda och värdelösa de är som lärare – varenda dag.
Och föräldrar till de här barnen, ja, ibland reagerar de. Oftast med en reaktion om att deras barn behöver stöd i skolan. Och det är här jag går igång och min känslobägare rinner över. De här barnen behöver så mycket mer än stöd av skolan. Det kan ju inte ha undgått en själ att skolan i Sverige knappt har resurser till att bedriva undervisning. Så att gå i tron om att skolan ska få de här barnen att börja bete sig som respektfulla individer finns faktiskt inte på världskartan i dagsläget. Vi föräldrar behöver förstå att det här ansvaret ligger på oss. Du behöver prata med ditt barn. Du behöver skita i din karriär, ditt livsviktiga jobb, dina fritidsintressen, dina gymbesök och istället se till att ditt barns beteende inte får förstöra våra skolor ännu mer än vad skolorna redan är.
Att gråta ut i tv och tidningar för att ditt och andras barn inte har lärare hjälper tyvärr inte. Det som skulle hjälpa är att du som förälder skulle ta ditt ansvar så att lärarna får en dräglig miljö att arbeta i, så att lärarna vill vara kvar i skolan tillsammans med barnen.
Att ursäkta sitt barn och barnets beteende med att bristen ligger hos skolan är en av de stora orsakerna till problemen vi ser just nu.
Mina barn är små, precis påväg in i skolans värld. Min största prioritet i livet är mina barn och så ska det vara. För vad är alternativet? Jag har satt dem till världen. Ansvaret är mitt.
Jag förstår varenda lärare som säger upp sig och inte vill tillbaka till skolans värld. En eloge till er att ni stått ut så här länge.
Att bristen på lärare skulle bero på bostadsbrist, löner eller ledarskap är inte sant. Det beror på att ditt barn inte fått med sig färdigheterna hemifrån kring hur man är mot andra människor. Att du som förälder inte själv söker hjälp när din förmåga inte räcker till.