Jag har jobbat i stort sett hela mitt vuxna liv i äldreomsorgen. Det är såklart ingen slump. I grunden så är det ett fantastiskt jobb. Möten med fantastiska människor och en möjlighet att göra skillnad i någon annans liv.
Fast ett jobb är inte bara dess fördelar. Förutsättningar, lön och arbetsmiljö definierar också yrket och yrkesstoltheten.
Nu, 2024, så börjar gränsen för vad man orkar närma sig. Massiv brist på kompetensförsörjning, kollegor som slutar och en känsla av att inte räcka till. Samtidigt som förväntningarna på oss anställda ökar så sjunker den generella kompetensnivån. Vad det riskerar att få för konsekvenser är inte svårt att räkna ut.
Höga sjuktal och en känsla av att inte kunna påverka sin situation skapar en nedåtgående spiral.
Coronakommissionens utlåtande om äldreomsorgen var hård, men rättvis. För få med adekvat utbildning, för stor omsättning av personal och i grunden för låg bemanning. Där och då så applåderades de anställda och politiker från höger till vänster sjöng äldreomsorgens lovsång.
Nu, ett par år senare, så syns inte mycket av alla löften. Det saknas sjukdomsinsikt och de satsningar som behövs har ersatts med statsbidrag som i praktiken innebär nedskärningar. Trösten ska tydligen vara att vi har en lägre skattekvot än på nästan 50 år. Skattesänkningarna betalas av vården, skolan och omsorgen.
Fast förutom att politiken måste leverera så kan vi som anställda också påverka. Inte var för sig utan tillsammans och solidariskt. Därför är det med sorg som jag inser att alltför många av mina kollegor inte är med i vårt fack, Kommunal. Tillsammans kan vi ställa krav på den språkutbildning våra kollegor förtjänar. Via vårt fack kan vi få inflytande och påverka i den riktning vi tror är bäst. Vår arbetsmiljö, våra löner och vårt inflytande tryggar vi tillsammans och solidariskt.
Så istället för att gnälla över att facket inte gör något så är min uppmaning att se till så att alla kollegor går in och är med. Därifrån skapar vi vår egen förändring. Saker går att förändra!