Pensionärer tycks bli en allt mer segregerad folkgrupp, inte längre en del i samhället. Hur muntert kan det vara att i debatter få höra: "Pensionärerna blir allt fler, de lever längre", menar de för länge?
Samhällets välfärdspengar urholkas på grund av en åldersstigen befolkning. Tilltänkta pensionspengar för lönearbetare i dag äts upp av dagens pensionärer. Man hör allt oftare att pensionärspengen är ett bidrag och att vi som arbetar i dag försörjer pensionärerna. Det är nästan att man ska be om ursäkt och känna skuld att man är pensionär!
Det ska vara hejigt att fortsätta jobba efter pensionsåldern och vara en produktiv kraft för samhället. Numera finns också bemanningsföretag med jobbcoacher för pigga pensionärer.
Man kan fråga sig om man får tillåtelse att vara en "glad pensionär" som Tore Skogman sjunger, i bästa fall vara någorlunda frisk i kropp och själ trots att man inte är med i produktionen. Vill vi ha ett samhälle där det sista som går att läsa om personen är: "Var verksam in i det sista, stupade på sin post för framtida tillväxt och välfärd"?
Det är mycket snack om frihet under eget ansvar. Det är ditt eget ansvar hur du väljer att placera dina framtida pensionspengar. Det är upp till dig hur mycket och på vilket sätt du pensionssparat. Det är inte alla förbehållet att kunna göra det! Vart tog det gemensamma kollektiva ansvaret vägen? Nu tycks allt vara egenansvar, friheten att välja själv och det är upp till dig själv om du lyckas. Vad är välfärd? Vilken form av utveckling av välfärd är viktig? Hur vill vi ha det?