Många ord, stort mediautrymme men bara tomma ord – inget innehåll. Kommunledningen i Luleå är maktmänniskor som orsakat en tystnadskultur som skrämmer, både bland tjänstemän, politiker (gudskelov inte alla) och bland medarbetare i omsorgen.
Kommunledningen har basunerat ut sparbetinget i media i flera månader genom sitt propagandamaskineri. 140 miljoner i nedskärningar inom äldreomsorgen. Ni pekar med hela handen, hävdar rättning i leden. Högt uppsatta socialdemokratiska ledare avlöser varandra med budskapet spara, spara, spara. Kort sagt ni kör ert eget race. Kulturen i de kommunala korridorerna är en helt annan idag än tidigare. Strategin är tydlig. Konceptet är dessutom ett resultat av Nacka-kontakterna. 800 000 kronor i konsultarvoden (vad vi känner till hittills). Vi lulebor betalar priset i dubbel bemärkelse nu.
Märkligt – trots allt mediautrymme – att ni inte säger ett ord om kvalitet i äldreomsorgen. Inget om de gamlas behov av trygghet, närhet, säkerhet, livskvalitet. Inget om personalförsörjning tillika löneutveckling. Inget om arbetsmiljön. Inte ett ord om samarbetet med anhöriga, inte ett ord om hur oumbärlig personalen är. Inte ett ord. Ynkligt.
Det är NU när vi inte har någon kvalificerad personal att rekrytera, det är då vi ska hålla som hårdast på utbildningskraven. Annars får yrket aldrig någon status. Då handlar det också om validering.
En ansvarig politiker för äldrevård behöver kunna förstå och kunna sätta ord på vård och omsorg och på personalens utbildningskvalitet. Det har man ännu inte visat prov på. Ett socialdemokratiskt kommunalråd behöver både vara socialdemokrat och stå för demokrati. Där är det också lika illa.
När vi som väljare betraktar det politiska skådespelet känner åtminstone jag att vi behöver antingen mer kompetenta politiker eller nya partier. Jag känner oro inför fortsättningen. Vissa ser detta säkert som politikerförakt. Jag ser det som rimliga krav från väljare som tänker på Luleås bästa.
Det hade känts betryggande om det funnits en stark fackförening (Kommunal) som bara genom en knapptryckning fått 4 000 medlemmar ut på Luleås gator. Nu är det tyvärr inte så. Nu måste vi alla andra kliva ur soffhörnen och stugvärmen. Vi måste sätta stopp för denna besparingshysteri.