Tankarna snurrar. Magen i uppror. Jag tittar på mina barn, mina barn som skulle få en framtid i Klöverträsk. Mina barn som skulle få växa upp och gå skola i vår by.
Jag tittar ut genom fönstret på mitt hus och ser kohagen bakom huset som var full av kor i somras som mina barn pratade med varje dag och som muade på oss när vi kom ut på bron. Jag ser också bönderna som kör förbi oss, de är nyblivna föräldrar och farföräldrar. Vad kommer hända med dem?
När jag är ute på promenad möter jag människor i alla åldrar, alla hälsar, många stannar och pratar. Vi pratar om livet, om byn och idag om vad som kommer att döda oss. Jag möter människor som väntar på att hus ska bli lediga. Jag passerar etapp 2 – bygget av generationsboendet som ska hjälpa de som söker hus här att då flytta hit. Allt ideellt arbete.
Jag tittar på vår skola där jag varje dag hämtar och lämnar mina två barn, Juni sex år och Olle två år. Och som varje dag möts av kramar, hälsningar med deras namn av alla i skolan. Som jag vet när jag lämnar att de blir sedda och hörda i dag, i morgon och alla andra dagar.
För så är det på vår skola! För så är det i vår bygd! I Klöverträskbygden ser vi varandra, vi hjälper varandra, vi kramas, vi stöttar och pushar. Vi finns för varandra!
Vad kommer hända med oss om skolan läggs ner? Många av oss kanske tvingas att flytta på grund av att vi jobbar åt fel håll. Byarna som hör ihop tappar kontakten och Klöverträskbygden blir inte längre en bygd utan en by där det gapar tomma hus. Ni har väl passerat en sådan bygd någon gång? Visst är det hemtrevligt! (läs ironi!)
Jag är rädd, jag mår dåligt, jag kan inte sova ordentligt. Jag vill inte flytta. Jag vill bo kvar i min by som jag på egen fri vilja valde att bosätta mig i när vi planerade att bilda familj. Snälla lyssna på oss, se oss och låt oss behålla vår skola! Vi vill inte att vår bygd ska dö!