Äldre människor är fantastiska. De är som folk är mest. Individer med personliga sidor som oss yngre. Den stora skillnaden är nog döden.
Vetskapen om att varje dag mycket väl kan vara ens sista, gör att det händer något inom en. Tiden blir dyrbar. De stora frågorna om livet, kärleken och döden blir angelägna. Påstridigt närgångna.
Gud blir verklig, oavsett om man tror på honom eller inte. Närvarande, till och med i sin frånvaro. Man kommer inte undan längre. När man ser döden stå och vänta, händer något. Man blir mer levande.
Såväl svärtan som ljuset i livet blir starkare. Mer framträdande. Ännu har inte jag varit där själv.
Under många år har jag haft förmånen att ha sång/musikstunder på bland annat sjukhem. Lika berörd som jag kom att bli av de äldre, lika ledsen blir jag av samhällets syn på dem.
^
Hur ensamma och understimulerade de ofta var, som de egentligen inte längre fanns ibland oss. Som de redan var döda. Hur stötande det var med rösterna som höjdes för den påstådda rätten till en så kallad värdig död. Talet om dödshjälp som en humanitär åtgärd.
I en tid som är fixerad vid yta och prestation, finns det mycket lite utrymme för det långsamma och plågsamma i livet. Sanning betraktas som ett skällsord, verkligheten anses vara en relativ konstruktion och känslan tillåts styra över förnuftet.
Likväl är det tydligt, att det är den kultur som har vuxit fram i Sverige. Det är en dödens kultur, där människovärdet urholkas alltmer. Sakta men säkert naggas det i kanterna. Fram den punkt där alla som är sköra, beroende eller svaga på något vis har anledning att känna oro.
Det har redan gått så långt att uttrycket “värdigt liv" används som ursäkt för att låta döda människor.
Låt er inte luras! Döden har varken med värdighet eller liv att göra. Vad Sverige behöver är inte aborter och dödshjälps-kliniker. Vi behöver en livets kultur. Som värnar och värdar människovärdet.
Som ser den ofödda och den äldre för vad de är: fullvärdiga människor. Oavsett fysisk och själslig förmåga. Någonting annat vore ovärdigt.