Drömmen om 100 000, eller stålverket som aldrig blev av. Av Stålverk 80 blev det en industritomt och Sunderby sjukhus, i dag ett otidsenligt monument över en förlorad dröm.
Just det, kolossen på leråkern förlöstes av den orsaken.
Allt detta fick långtgående negativa följdverkningar för länet. Varför kan inte Norrbotten öka sin befolkning trots högkonjunktur och varför väljer ambitiösa människor med arbete och bostad att flytta från länet?
En orsak kan spåras till drömmen om Stålverk 80 och det finns en bra förklaring till detta.
Stålverket skulle öka befolkningen i Luleå till cirka 100 000.
Stålverket byggdes aldrig, men de Socialdemokratiska makthavarna lever kvar i det förflutna. I brist på nya kreativa idéer dammas den gamla drömmen av; Luleå ska växa utan stålverket och till vilket pris som helst.
Man saknar egen växtkraft, men har en maktposition. En hänsynslös centralisering tar fart, allt som går att flytta ska flyttas. Länet dräneras på resurser, allt kanaliseras till residensstaden.
Ett förlorat jobb i en liten kommun ger samma effekt som ringar på vattnet och det leder till utflyttning. Den offentliga sektorn monteras ner och centraliseras.
När polisen, sjukvården etc. försvinner, flyttar bofasta och det blir även svårt att locka människor utifrån att flytta in.
Skatteintäkterna sjunker och med den kommunal service. Hoppet och framtidstron går förlorade.
Om lokala politiker tvivlar på det som sker, ifrågasätts deras lojalitet och ytterligare verksamhet flyttas bort som bestraffning.
Kommuner ställs mot varandra, vilket medför att länet slits sönder inifrån. Tyvärr ser framtiden mörk ut för Norrbotten, om inget radikalt görs för att förändra de förlegade idéerna kommer nedmonteringen och avfolkningen att fortsätta i en allt snabbare takt.
Vi norrbottningar hade kunnat bo i ett blomstrande län, men istället präglas länet av maktmissbruk och utflyttning. Vi blir flyktingar i vårt eget land.