Insändare: Effektiv vård - för vem?

Det är en gråkall morgon under midsommarveckan. Klockan är 07.40 när jag svänger in på Kalix sjukhus för att gå på drop-in-provtagning med min son. Kön ringlar redan 30 meter lång. Nära dörren sitter en äldre kvinna med rullator. Hon har varit där länge, troligen för att försäkra sig om att få en läkartid. Jag kan inte låta bli att tänka att sjukresan säkert betalats med hennes redan knappa pension.

Klockan blir 07.47, kön har blivit ännu längre. Dörrarna öppnas. En ung man kommer ut och meddelar att ingen läkare finns på plats idag. Jag ser på honom att det här inte är något han vill säga. Hans kroppsspråk avslöjar att han vet att han är den som får ta emot patienternas frustration och besvikelse -trots att ansvaret ligger långt ovanför honom.

Den äldre kvinnan blir stående. Förvirrad. Hon vet inte riktigt vart hon ska ta vägen. Halva kön vänder om och går mot parkeringen. Någon hostar djupt – så där illa som får en att vilja hålla andan. Jag och min son går in, men känslan i bröstet är tung.

Vi får vår provtagning och går ut igen. Den äldre kvinnan sitter kvar där ute med sin rullator. Hon väntar på sin sjukresa hem igen. Det skär i hjärtat. Jag vill ge henne en kram. Och jag vill läsa lusen av den som ansvarar över att hon sitter där utan att få vård. Att hon får stå där och köa för ingenting. Jag kokar inombords.

Är det så här vi behandlar sjuka och äldre i Sverige idag?

Därför vill jag veta:
På vilket sätt är detta effektiv sjukvård?
Hur många kronor sparar regionen på denna, till synes helt vansinniga, organisation?
Har ni mätt det mänskliga lidandet detta orsakar?
Och viktigast av allt – hur kan ni påstå att detta är den bästa möjliga organisationen?

Jag har svårt att tro det. Kan för mitt liv inte se att detta kan vara bästa sättet att bedriva effektiv vård med kvalitet.

Jag bävar för den dag någon riktigt nära eller jag själv är sjuk och verkligen behöver hjälp. Vem ska stå där då? Och kommer det finnas någon läkare att träffa?