Flera års elände är över! För mina föräldrar såväl som för mig.
Föräldrarna vistades sina sista år på ett äldreboende i Norrbotten. Den omsorg som utlovats uppfylldes inte till alla delar, detta gäller mest de svagaste – gamla, demens- och multisjuka.
Livets nödtorft som mat, mediciner, rena lakan liksom kroppslig hygien hölls efter. Ibland på ett för den gamla kränkande sätt.
Vissa åtgärder verkar vara mer för personalens skull än för de boende. Många gamla kunde själva inte ta sig till och från matsalen. Därför fördes de till bords, där de lämnades sittande utan sysselsättning – i väntan på ingenting egentligen.
Vågar personal lyfta brister eller räds man att det ska tolkas som otillräcklighet?
Litar de högre upp i hierarkin på, att de närmast de gamla i daglig omvårdnad, klarar att förändra och förbättra rutiner och åtgärder, utan onödig tidsspillan?
Hur förmedlas de äldres behov, mellan uskor – sjuksköterskor och uskor – chef? Hur ofta?
Förväntas uskor enbart följa givna instruktioner tills annat meddelas?
Frågorna ställs då jag har mött både uppgivenhet men också ointresse hos uskor (undersköterskor). Vilket drabbat mina gamla, alla gamla.
Ägnar sig chefer mest åt administration eller håller hen sig informerad om vad som sker på arbetsplatsen? Besöker hen ”sina” boende?
Finns kanaler mellan boendechef och socialnämndens politiker för att informera om förändringar, när gamla blir mer vårdkrävande?
Enligt mig är det inte är så, till viss del beroende på strukturella och organisatoriska orsaker. Andra brister är underbemanning och att tillräckliga kunskaper saknas. Alla är heller inte lämpliga för sitt yrkesval, det kan gälla även chefer.
Hur många ansvariga politiker har besökt ett äldreboende och deltagit i det dagliga arbetet? Någon?
En människa är mer än sina biologiska behov, särskilt de gamla som snart ska avsluta sina liv. Både uskor och anhöriga har allt att vinna på att vi går ihop och ställer krav på en tillräckligt bra äldreomsorg.