När jag började arbeta på NJA 1972 så var Metallfacket en stark och aktiv facklig rörelse med starka ledare som var engagerade och framförallt medlemsorienterade, man var ute på arbetsplatserna och lyssnade på medlemmarna.
Men så hände något på 80-talet, företaget gjorde ett genidrag och tog in facket i styrelserummet och efter ett tag så blev facket du och hej med företagsledningen och samförståndet för företagets bästa blev mer som ett äktenskap där företaget smidigt styrde agendan i deras riktning.
Konsekvenserna ser man i dag, nu tillåter facket utan strid att man anställer folk på vikariat i sex månader för att sen kasta ut dom och ta in nya vikarier – som sen kastas ut för att ta in... så fortsätter det, vart är vi på väg? Ungdomar får aldrig någon trygghet dom kastas in och ut ur företaget utan minsta ifrågasättande från facket.
Var är dom stormiga fackmötena på Blackis där ledarna för facket begärde medlemmarnas stöd för fackliga sanktioner mot företaget och vi medlemmar kände att vi påverkade?
Mina ord låter som en gnällig KFMLR-are men jag är en vanlig sosse som bara vädjar efter mera stake från fackrörelsen i hela Sverige för den verkar helt passiv idag.
Vid nästa val blir min röst på Vänsterpartiet för det står i dag för dom värderingar som mitt gamla parti stod för i min ungdom.