Vi lever i en rättsstat som ingår i ett globalt nätverk där var medborgares okränkbarhet är uttalad och vart lands suveränitet respekteras. Dessa mellanstatliga överenskommelser går tillbaka till andra Världskrigets slut, då arbetet med mänskliga rättigheter påbörjades inom FN. Sedan dess har utvecklingen av internationell folkrätt anpassats till en mer demokratisk och dynamisk ordning. Alla människor är, oavsett bakgrund och gärning, inkluderade – om än verkligheten ännu inte anpassats fullt ut.
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast i artikel 1, alla folks rätt till självbestämmande och därmed också rätten att fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och ”Ett folk får inte i något fall berövas sina möjligheter till försörjning.”
Sverige har i dessa sammanhang en hel del kvar att leva upp till, trots uttalanden från Riksdagen och nya skrivningar i grundlagen. Riksdagen uttalade (1977) att samerna är ett ursprungsfolk och grundlagen fick en skrivning (2012), där samerna omnämns som ett folk. Den nya grundlagsskrivningen lyder, ”Samiska folkets ... möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”
Egendomsskyddet för renskötseln ska upprätthållas och renskötseln, som en viktig del av urfolket samernas kultur ska främjas. Enligt folkrättsliga principer har samerna rätt att avgöra om exploatering ska ske eller inte. Att tillåta en gruvetablering på traditionella samiska marker, trots samernas invändningar, är ett brott mot internationell folkrätt och borde av en rättsstat ses på lika allvarligt som en kränkning av ett annat lands territorium.