Gällivare tingsrätts dom i Girjasmålet, där samebyn tillerkänns ensamrätt till småviltjakt och fiske inom samebyns renbetesområde på statens mark, sände en chockvåg genom den bofasta fjällbefolkningen. Troligen är reaktionen hos majoriteten av svenskar istället –”Äntligen en seger för det förtryckta samiska folket!”
Okänt för svensken i gemen är att en stor del av den bofasta fjällbefolkningen är samer, som tvingats ut från rennäringen. Sedan renlaven i fjällen i stort sett var bortbetad i slutet av 1800 –talet började en bitter – ännu pågående – kamp inom rennäringen. Förlorarna i den kampen blev tidigare nybyggare eller utvandrade till storstäderna eller Amerika. Något annat val fanns inte vid den här tiden. Något senare öppnades gruvor i Norrbotten och erbjöd en försörjningsmöjlighet.
För nybyggarsamerna blev jakten och fisket viktigt, då jordbruken var för små att helt leva på. Fjällrenskötseln däremot hade redan tidigare utvecklats till en monokultur, enligt Israel Ruong, boken Samerna, s.65. Detta innebar att jakten och fisket förlorat i betydelse för renägarnas försörjningen.
Idag behöver ingen samebymedlem välja mellan en vanlig yrkeskarriär och renskötsel. Den traditionella renskötseln är borta och har stor del av året ersatts med ranchdrift enligt samma modell som köttproduktionen i USA och Australien. Detta möjliggjordes av att staten under 1960 -70 talen byggde spärrstängsel mellan de olika samebyarna. Fjällen är nu i stort sett indelade i stora beteshagar. Det är nu möjligt att bara rycka in i renskötseln vid arbetstopparna i samband med kalvmärkning, höst och vårflyttning osv. Detta tycks gå samordna med semester och annan ledighet.
I ärlighetens namn känner jag inte till förhållandet speciellt i Girjas sameby. Jag vet bara att den byn har ett ovanligt stort medlemsantal. En kvalificerad gissning är att antalet samebymedlemmar, som har sin försörjning inom gruvnäringen där, är betydligt större än de som har sin försörjningsbas inom rennäringen – det är nämligen en mycket liten del av renägarna i samebyarna som har det.
Inom landets olika samebyar finns idag civilingenjörer, rektorer, lärare, läkare, jurister, företagsledare, gruvarbetare, tjänstemän, sjuksköteskor mm.
Varken för samebymedlemmar eller för flertalet av nybyggarsamernas ättlingar spelar jakten och fisket en livsavgörande roll idag, men är ändå av stort värde. För nybyggarsamernas ättlingar innebar småviltjaktreformen 1993, då länsstyrelserna tog över förvaltningen av jakten och fisket, en lättnad. Tidigare hade lantbruksnämnden skött förvaltningen, men ansökan skulle först lämnas till resp. sameby, som avslog eller tillstyrkte.
1993 utbrast en nybyggarsame lyckligt - ”Äntligen kan jag gå och jaga i mina hemfjäll och behöv int` stå mé mössa i hand för samebyn.”. För samebymedlemmar är jakt och fiskefrågan en sak av mer ekonomisk natur. Mattias Berg, ordförande i Girjas sameby, sa helt ärligt, att när domen vunnit laga kraft, kan samebyn kommersialisera jakten och fisket. Detta är vad hela saken gäller. Renskötseln i sig är inte lönsam för majoriteten av samebymedlemmarna, men till den är de samiska särrättigheterna knutna. Med domen följer att samebymedlemmar inte längre ens behöver låtsas bedriva renskötsel – man äger nu jakträtten och kan ta ordentligt betalt för den.
Ett klargörande: En sameby är inte en by i vanlig bemärkelse utan en ekonomisk förening, som skall tillvarata renskötselns intresse inom byns betesområde. Många samebymedlemmar bor inte alls i området utan i städer och tätorter och är inte ekonomiskt beroende av renskötseln. Trots det är det närmast omöjligt för samer utanför samebyarna – även om de verkligen bor i fjällvärlden och är faktiskt beroende av jakt och fiske för sin försörjning – att bli antagna som samebymedlemmar.
Samebymedlemmarna agerar som privilegierade grupper alltid gjort – man behåller benhårt sina privilegier för sig och de sina. Tror folk att ursprungsbefolkningar består av någon ädlare variant människa inom arten Homo sapiens?
1993 erkändes de renlösa samerna äntligen som samer även i juridisk mening. Trots att de tillhör det samiska folket, som är bärare av de samiska rättigheterna, utestängs de från att utöva sina rättigheter inom sina hemområden – även om släkten aldrig lämnat hemtrakten.
Är detta inte en form av diskriminering?
Ovan historiebeskrivning är mycket långt från den vedertagna. De som anser den oriktig borde lätt kunna peka på ev felaktigheter – jag ser fram mot det!