En gång i tiden sjöng man...
...vi är de tusenden som bygger landet, vi bar det fram i nöd och strid, i trots och längtan, i svält och armod nu bygger vi den nya tid. Den sången är en del av kulturhistorien som tyvärr idag endast tycks skildra ” adel, präster, borgare och bönder” trots att svensk demokrati har firat sitt hundraårsjubileum.
De etthundra åren som förflutit sedan dess har inneburit en enorm förändring av levnadsvillkoren för det svenska folket. Cirka en miljon svenskar blev tvungna att emigrera till Amerika för att klara svält och misär. Men de flesta stannade kvar. De och deras efterlevande arbetade på olika sätt i industri och den offentliga sektorn. Skogar avverkades och flottades till sågverk och pappersbruk, malm bröts, sjukvård blev tillgänglig för alla, polis och brandväsende skapade trygghet för medborgaren, stålet tillverkades, skolan förlängdes från fem år till dagens livslånga lärande. Det var i praktiken tusenden och åter tusenden som bidrog till välfärdssamhällets uppbyggnad. I kommunistiska länder kallades de ” arbetets hjältar” och förtrycktes av en odemokratisk elit. I Sverige gjorde man sitt jobb, betalade sin skatt och såg till att man representerades i beslutsfattande organ där samhället i rättvisans och jämlikhetens namn byggdes upp.
Men i det nya århundrandet, detta, blev det alldeles tyst om denna fantastiska insatts som ett flertal med mycket slit och kamp fört för det samhälle som många gånger ute i världen framstår som framgångsrikt.
Förrförra århundrandet, det agrara, har dokumenterats och gestaltats på många olika sätt. En och halv miljon besökare på Skansen visar på detta, Linköpings gamla stad och Jamtli i Östersund visar på detta även vårt eget Hägnan slår rekord med besökare i Norrbotten.
Adelns slott, prästernas kyrkor och prästgårdar och borgarnas stenhus med lagerlokaler finns kvar. Även böndernas hus från artonhundratalet. Men vilka berättar historien om de som byggt landet förra århundrandet. Det är dags att ta ett krafttag och återskapa berättelsen om hur landet byggdes då. Det är inget fel med allt som gjorts med minnena från adel, präster, borgare och bönder men den majoritet som verkligen gjorde jobbet på nittonhundratalet måste också få synas.
”Livet kan endast förstås i efterskott men måste levas i förskott” sa Sören Kirkegaard en gång och det innebär att vi måste investera i att bevara minnen av arbetet som byggt vårt land.
Det mest akuta i Luleå är den jättefina samling med minnen från Räddningstjänsten som nu står oanvänd i det övergivna gamla huset. Den samlingen måste Brandskyddsföreningens veteran klubb, få tillgång till, ett hus att ställa ut minnena i.
Varför inte på tomten där brandstationen i Kyrkbyn låg bredvid Motormuseet i Gammelstad. Ett hus för ett BLÅLJUSMUSEUM för att hedra och minnas brandmän, poliser och ambulanspersonal som i det offentligas tjänst vakat över och räddat liv hela förra seklet.