Äldreomsorgen i Luleå ska spara 140 miljoner kronor fram till 2022. Beslutet är taget i fullmäktige. Nu kommer nästa besked – hemtjänsttaxan i Luleå höjs. Det är rimligt, enligt socialnämndens ordförande Fredrik Hansson som säger att man inte justerat nivån på 15 år!? Detta är en sanning med modifikation. Priset må vara detsamma – men inte innehållet i omsorgen.
Gå inte på budskapet. Tro inte det man säger är sant. Kommunikationen, ordvalen är strategiskt uttänkta.
Tror ni politiker att vi inte kan lägga ihop ett och annat?
I själva verket har antalet minuter hos varje äldre, hemtjänsttagare, behövare, människa (brukare) minskat för varje år. Innehållet har förändrats, omsorgen försämrats.
Det är biståndshandläggaren som får uppgiften att beskriva vilket behov som finns hos individen. Kriterierna har blivit skarpare och skarpare, minuterna färre och färre. Priset för hemtjänsten må ha legat på samma nivå i flera år, men servicen och stödet sämre och sämre. Arbetsuppgifterna har förändrats, minimerats. Tillsyn är numera ledordet, i brist på övriga resurser.
Behoven har inte minskat för det. Det kan varje anställd i hemtjänsten och i äldreomsorgen skriva under på. Vår smala lycka är all denna ambitiösa personal som springer fortare och fortare. Sedan har vi alla dessa enhetschefer som trollar med knäna, ändrar och anpassar särskilda insatser då det plötsligt blir kris, eller när personalen blir sjuk. Enhetschefer som är ”hårt hållna” och bakbundna av ständigt nya direktiv. Samtidigt är skillnaderna på insatserna väldigt olika bostadsområde för bostadsområde. Men, generellt sett är trycket på personalen maximalt.
Kommunalrådet Lenita Eriksson tycker att vi ska vara stolta över omsorgen. Hon skriver (eller kanske någon informationsstrateg) att hon är fullt införstådd med problematiken, att vi har en kompetent och hårt arbetande personal, om de låga lönerna och problemen i arbetsmiljön. Att det ”behövs både fackligt och politiskt arbete, arbetsplatsträffar, delaktighet och inflytande… ”Den politiska vägen handlar om att som förtroendevald, öppet och transparent, i de demokratiska forumen som finns inom kommun, region och riksdag jobba för dessa frågor.” Så skriver Lenita Eriksson.
SNÖMOS! Detta har man ju hållit på med i decennier – och misslyckats med. Kräftgången är tydlig! Äldreomsorgen har urholkats kvalitetsmässigt, både för de äldre och för personalen. Det är dags med självkritik. Och en helt annan politik.
För politikerna är digitaliseringen den stora lösningen. Den kan aldrig ersätta den personliga, fysiska omvårdnaden. Men, den är redan införd för personalens del fullt ut. Personal är styrd och kontrollerad minut för minut med hjälp av smartphones. Dagligen och stundligen får de nya instruktioner.
Jämför inte Luleås statistik med Nackas. Där står privatiseringarna som spön i backen. Jämför inte äpplen med päron. Titta på verkligheten. Titta på hur olika biståndshandläggarna värderar de olika behoven! Titta på hur enhetscheferna tvingas ”trolla med knäna”. Inse att personalen har en ohållbar situation. Titta på hur detta påverkar de som har tillsyn, stöd och vårdbehov.
Ta ett steg tillbaka och fundera på ert politiska ansvar. Var ligger era egna politiska lojaliteter, hos er själva, partiet eller vadå?
Hörnpelarna för en bra äldreomsorg är ekonomisk trygghet, en ändamålsenlig bostad och vid behov en god vård och omvårdnad. Detta har socialdemokraterna gått till val på de senaste 40 åren.