Jag är fast övertygad om att vi arbetare för att göra framsteg delvis är beroende av kampen i världsmåttstock mellan höger och vänster, mellan imperialismen och världens kämpande folk, mellan kapitalismen och socialismen.
När Sovjetunionen hade besegrat den tyska nazismen så kunde även den svenska arbetarrörelsen ha stor fördel därav. Många reformer till gagn för "vanligt" folk kunde på 1950-60-talet klubbas igenom i den svenska riksdagen. Borgarna skrämdes av kommunismen och backade skrämt.
När Vietnams folk efter många års motståndskamp körde ut USA ur sitt land år 1975 så påverkade det många andra folks frihetssträvanden, inte minst i Afrika (Angola, Mozambique, med flera), i Latinamerika (Nicaragua) och i Asien. Folk i hela världen såg att kamp ger resultat. Gruvstrejken i Sverige följdes av en våg av strejker och arbetsplatsreformer.
När Reagan & Co lyckades rusta ihjäl Sovjet, som även hade andra problem och brister, så anade världskapitalismen en ny gryning. Nyliberalismen frodades i alla länder och arbetarrörelsen tappade mark. I England bejakade Tony Blair det nya. Han påverkade i sin tur många sosseledare, inte minst Göran Persson. Blairs allra närmaste polare, GW Bush, drog med sig den flinande i nya krig, varav en del ännu pågår.
Den före detta LO-ekonomen PO Edin brukar tala om hur arbetarklassen i Sverige och Europa har förlorat mark när världskapitalismen nästan är allenarådande.
Vårt största hopp idag är folkens kamp mot USA/Natos världsordning. Deras framgångar gynnar arbetarklassen även i Europa och Nordamerika.
Folken vill behärska sina länder och inte bli flyktingar. Därför är vår solidaritet med dem så viktig även för vår egen kamp.