Media har de senaste dagarna presenterat spridda delar av ett kommande landstingsförslag om nedläggning av hälsocentraler i Norrbotten.
Jag har respekt för förslaget som det bästa förslag tjänstemännen i landstingshuset kunnat tänka ut. Men det finns saker som jag inte fattar.
Hur kan nedläggningen av åtta hälsocentraler förbättra patienters tillgänglighet till vården och kontinuitet mellan patienter och vårdgivare?
På vilket sätt främjar nedläggningen helhetssynen på patientens sjukdom/symtom och hans/hennes livssituation?
Hur bidrar nedläggningarna till en förbättrad arbetsmiljö för den redan hårt pressade personalen inom primärvården?
Hur underlättar förslaget rekryteringen till primärvården?
Svaret på frågorna är förmodligen att nedläggningarna inte alls är ett sätt att förbättra patienternas situation, vårdens kvalitet, personalens arbetsmiljö. Inte heller handlar det om att värna de gamla slagorden om tillgänglighet, kontinuitet och helhetssyn. Det handlar om att spara pengar.
Frågan blir då – hur mycket pengar sparar förslaget? Jag känner inte till att någon av de hälsocentraler som blir kvar har någon överkapacitet. Att ge dem ytterligare patienter och utöka deras uppdrag kan bara leda till försämringar över hela linjen, främst för patienter men även för personalen.
Bilden klarnar – besparingspotentialen är lika med försämringens storlek. I media har någon efterlyst en konsekvensanalys. Det är självklart. Att lyckas förutse de samlade effekterna i sjukvårdssystemet är dock omöjligt. Komplexiteten är oöverskådlig.
Primärvårdsfartyget beger sig in i dimman. Folket på kommandobryggan har ingen aning om vart det bär. Personalen kollar var flytvästarna ligger och sneglar på livbåtarna för att lämna skeppet om det blir alltför tufft.