Insändare: Karensavdraget straffar oss som gör rätt för sig

Jag har varit sjuk sex(!) gånger den här terminen.
Innan jag började arbeta i skolan var jag aldrig sjuk – trots att jag jobbade inom restaurang och låg på runt 230 timmar i månaden.

Där fick vi ofta inte sjukanmäla oss. Vi jobbade med feber, influensa, halsont och magsjuka. Man var ung och rädd att förlora timmar – så man bet ihop. Men vi som jobbar med människor – unga, sjuka, gravida, gamla och utsatta – har ett ansvar att stanna hemma vid sjukdom. Även om man kanske hade orkat jobba med lite feber och hosta.

Idag är jag lärare. Jag tjänar 25 500 kr i månaden före skatt, och betalar ca 7 650 kr i skatt varje månad. Men varje gång jag blir sjuk får jag ett karensavdrag på runt 1 000 kr.
Varje gång ett barn hostar mig rakt i ansiktet.
Varje gång jag kramar ett barn som har influensa.
Varje gång jag tröstar en elev som har kräkts ner sig själv.
Varje gång – straffas jag.

Och nej, det är inte barnens fel. Jag älskar mitt jobb.
Men det är något skevt med ett system som slår mot dem som är där för andra.

Vi som tröstar. Vi som lugnar. Vi som bär.
Vi som gör vårt bästa varje dag – och får ett straff för att vi är människor med ett immunförsvar.

Forskning visar att karensavdraget inte bara är orättvist, det är också dumt. Det leder till att fler går sjuka till jobbet – och i längden ökar risken för långtidssjukskrivningar.

Och till er som säger att karensavdraget “hindrar folk från att vara lata”, eller att det gör att folk inte ligger hemma och “pillar sig i naveln” – snälla. Vill man inte jobba, så jobbar man inte. Ett karensavdrag stoppar inte det.

Det enda det gör är att straffa oss som faktiskt vill jobba. Som försöker. Som går dit ändå.

Ett samhälle där vi kollektivt straffar de som gör rätt – för att komma åt de få som gör fel – är ett samhälle som behöver tänka om.
Kollektiv bestraffning bygger inte trygghet.
Det bygger bitterhet.
Och bitterhet bygger ingenting.