För första gången på mycket länge, om inte någonsin, så valde man en styrelse utan representation från något av våra två nordligaste län.
Som centerpartist är det naturligtvis enkelt att ha synpunkter på att regeringen för att vinna partipolitiska poänger valt att avsätta Maud Olofsson från styrelsen. Det är aktieägarnas fulla rätt att avsätta och tillsätta ledamöter i styrelser efter eget behag. Vill statliga LKAB inte ha Maud Olofsson i styrelsen så ska man naturligtvis ersätta henne med någon annan person som man anser vara mer lämplig.
Vad som däremot måste anses vara ett fattigdomsbevis från regeringens sida är att man inte anser någon, kvinna eller man, boende och verksam i något av de nordliga länen vara kompetent eller förankrad nog att ta plats i LKABs styrelse.
LKAB är inte vilket bolag som helst. Det är ett av statens viktigaste företag ur såväl strategiskt som ekonomiskt perspektiv. Om LKAB är viktigt för Sverige så är det än viktigare för Norrbottens utveckling. De naturresurser som finns i de norrbottniska markerna och skogarna är en kraftfull motor för den regionala utvecklingen i Norr- och Västerbotten. Känslan för våra tillgångar är stark och det är viktigt att det finns en förankring hur dessa tillgångar och de värden de genererar hanteras även regionalt.
Det hade därför varit positivt om regeringen i samband med bolagsstämman för LKAB hade gjort någon ansträngning för att tillse att det hade funnits en starkare regional representation i styrelsen.
Att man valt att inte göra det är oroväckande för den framtida styrningen av våra statliga bolag.