25 september tas det vikande söktrycket till Luleå tekniska universitet, LTU, upp. Som gammal student (alumni, populärt kallat) är jag inte förvånad.
Som man sår får man skörda.
Nu har man urvattnat sin verksamhet så pass att jag måste läsa kursplanerna för att förstå vad studenterna egentligen gått för utbildning.
LTU verkar leva i en drömvärld där poppiga namn på utbildningar är viktigare än att utbilda driftiga ingenjörer. Man har, trots all tung industri i regionen, aldrig haft en underhållsavslutning på maskinteknik, man söker bidragspengar men inte samverkan med tung industri.
Droppen var nog när man kastade ut alla fina exempel på maskinelement (isärskurna Volvomotorn, Hägglundsmotorn, kopplingar, kedjedrifter mm) från utställningen i E-huset och ersatte dessa med komplett irrelevanta blyertsteckningar av nakna gubbar och gummor. Horribelt, för mig som tekniker.
Man måste välja. Ska man utbilda driftiga, samhällsbyggande ingenjörer eller är det viktigare att ta in ett stort antal studenter som bara ska fördriva tiden med planlöst självförverkligande (Arenorna till exempel...)?
Sätt fart på industrisamverkan, satsa på de grundläggande ingenjörsprogrammen (maskin, kemi (process), väg och vatten m.fl.)
Skapa kontaktnät för samverkan för de yrkesverksamma ingenjörerna i regionen och lyssna på våra behov.