Med stöd av nästan samtliga partier i fullmäktige har den socialdemokratiska majoriteten nu klubbat igenom beslutet som innebär att Lulebo viker en fjärdedel av sin lägenhetsomsättning till nyanlända. I en kommun med otroligt svår bostadssituation, med hård konkurrens om dyra andrahandslägenheter och som är rödlistad som studentstad på grund av bostadsbristen så är denna reserverade andel totalt oproportionerlig och principiellt kan beslutet inte ses som annat än ett hån mot Luleåborna.
Man väljer nu att ytterligare försvåra läget oerhört för de kommunmedborgare man säger sig representera. De kastas flera år bakåt i den bostadskö som man till råga på allt nu även ska betala en årlig avgift för att få stå i.
Att kommunerna numera lyder under regeringens tvångslag ursäktar inte att man i denna omfattning prioriterar nyanlända före kommunmedborgare som köat i många år och betalar skatt i kommunen.
Kan man inte lösa boendeuppdraget utan att svika sitt uppdrag gentemot sina medborgare så är det de socialdemokratiska kommunledningarnas ansvar att protestera till partikollegorna i regeringen och kräva en ändring av lagen om mottagande. Istället välkomnar man den.
Den av våra ledande politiker välanvända frasen ”ställ inte grupper mot grupper” gör sig här påmind, och det är oklart hur detta är förenligt med kommunallagens princip om likabehandling av kommunmedborgare.
Yvonne Stålnacke har gällande detta beslut gett sken av att asylinvandringen fungerar som arbetskraftsinvandring och att detta beslut därmed skulle leda till ett lyft för kommunens ekonomi och arbetsmarknad. Dessvärre bortser hon från Arbetsförmedlingens egna siffror om asylinvandrares sysselsättningsgrad som tydligt påvisar varför migrationspolitiken varit kostsam.
Det är uppenbart att man inte kan likställa denna typ av invandring med kvalificerad arbetskraft, och inget pekar på att detta faktum kommer att ändras. Det sägs att Luleå ska bli ledande i integration, men det blir man inte genom att välkomna fler nyanlända än man har mottagningskapacitet för och sedan prioritera denna grupp över andra med den splittring det innebär.
Om Luleå är i behov av ny arbetskraft – vad gör man då för de ungdomar som precis gått ut gymnasiet här och ska ge sig ut i arbetslivet? Eller för att de studenter från LTU som kommit hit från andra städer och bevisligen besitter en utbildning ska kunna stanna och arbeta här?