Stämningen är hög och tystnaden nästan ännu högre. Jag uppfattar ord, ord som... som... Som beskriver mig, ja, JA – jag är så!!! Sen hör jag inte mitt namn ropas upp.
Det jag pratar om är när rektorn ger ut priser för till exempel bästa kompis, den som presterat bäst, glädjespridare, kämparen.
I en mening skulle jag formulera det så här:
”Ett ljus tänds i varje själ och fortsätter bara brinna hos en.”
Vet inte om många andra känner så här men det är så där tankarna går runt.
Jag måste vara värdelös, här presterar jag bra och får jag in uppgifter i tid. Men den som får priset är de som inte får in sina uppgifter i tid men ändå får in dem till slut och blir därför kallad kämpe.
Visst du lärde dig att kämpa i slutet, men vilka är de riktiga kämparna egentligen? Jo, de som får in uppgifterna i tid.
”Varför måste allt vara en tävling!” utbrister en av mina närmaste vänner när rektor delat ut alla priser och de flesta lämnat rummet. ”de som får priset blir ju glada” svarar jag. Och hon höll med för ja så är det ju den själen blir ju i alla fall glad.
Såklart man kan känna glädje med den som vunnit. Den förtjänar oftast priset. Det handlar inte om att jag eller någon annan skulle ha det priset och inte hen utan om att många känner sig utanför när man inte blir sedd för sin talang.
Ibland vet man att man inte förtjänat något pris i den kategorin och då är man mindre brydd om vem som får det. Kanske många är så, eller det måste vara så rektorn eller ja de som utsett dessa till vinnare anser, att vi andra inte tycker vi är värdiga priset, vi förtjänar det inte. Men det kan jag tala om att alla i skolan gör!
Eftersom en glädjespridare för mig behöver inte vara en glädjespridare för dig. Vi alla är bra på olika saker, och ibland även samma saker, men varför är det bara vissa som hyllas för det?