”Springer du väldigt fort? Kan du springa mycket? Om jag tvingar dig att jobba kommer du jobba dubbelt så fort och dubbelt så mycket då? Sen jobbar du väl även fast du får väldigt lite i lön?”
Så borde en arbetsintervju låta när man söker som undersköterska inom Bodens kommun.
Redan som ny färsk vikarie märkte jag hur mycket man blir utnyttjad, inte av sin kunskap och kapacitet utan endast för att jag har ett huvud. När jag har ett huvud kan mitt huvud bli placerat där det behövs, på golvet i ett ålderdomshem. Jag vet ingenting om brukarna, jag vet inte hur jag ska arbeta men jag har ett huvud så det går fint. Tycker arbetsgivaren. Jag behöver knappt kunna språket eller ens hur man bemöter en helt vanlig människa, jag har ju faktiskt ett huvud så det går nog bra ändå.
Det är faktiskt rätt ut sagt skrämmande att Bodens kommun är så giriga på huvuden att de tar vad som helst från gatan som ska jobba bland oss som faktiskt blivit utbildade, älskar det arbetet och vill vara på jobbet. Skrämmande att de tar dessa huvuden och placerar dem utan visshet om följderna och konsekvenserna. Det drabbar sen oss som älskar vårt jobb, vi som faktiskt krigar igenom varenda dag på detta ålderdomshem och vill våra gamla människor det absolut bästa.
Vi älskar dessa gamla, kloka människor. Så när detta arbete inte blir gjort på det sätt vi tycker är rimligt då är det vi som får ta smällen. För vi visste bättre.
Det här med att kommunen tar huvuden från dittan och dattan förstår jag ändå till viss del. Jag förstår att vi behöver folk i detta yrke för vi måste ofta ”nollvicka” som det då heter när vi inte får ut någon vikarie.
Men hur långt kan man gå? Ska ett yrke som är så fantastiskt bli behandlat på ett sådant fruktansvärt sätt att dessa huvuden önskar om att få sluta.
Dessa stackars huvuden som måste ta ansvar, kolla så arbetet bli rätt gjort och så att verksamheten håller ihop i detta jäkla oväder – det är dessa huvud som sedan går sönder.
Mitt huvud gick sönder.