Så plötsligt blev makten offer, och barn och föräldrar de hänsynslösa, som med fula knep och odemokratiska metoder försöker påverka beslutsfattarna i populistiska frågor! Detta efter att några av oss tog med oss våra barn för att visa barnen vars besluten fattas och av vem, innan mötet då Barn- och utbildningsnämnden på måndagen skulle fatta beslut om förslaget Framtidens skola. Det här är frågor de ställer till oss föräldrar om besluten som påverkar deras liv och framtid.
Vi ville också att politikerna i BUN, Barn- och utbildningsnämnden skulle få se vems framtid de fattar beslut om.
Vi är många föräldrar, barn och andra lulebor som inte känner att vi tror på förslaget Framtidens skola. Vi är ett antal tusen personer boende i Luleå och därmed en brokig skara, vi kommer från olika samhällsklasser, länder, stadsdelar och byar i Luleå, en del musiker, andra lärare, lastbilschaufförer, undersköterskor, städare, avdelningschefer, läkare, politiker, egna företagare, arbetslösa, och många många fler, som har enats kring att vi är oroliga för våra barns framtid.
Vi ser en stor samhällsförändring kallad Framtidens skola klubbas fram i politiken. Men vi tror inte på innehållet. Vi får heller inga argument som övertygar oss om att detta är det bästa för våra barn och deras framtid, inte heller att detta skulle lösa den lärarbrist som sägs stå för dörren. När vi frågar så får vi inga svar, inga som får oss att känna oss trygga med Framtidens skola i alla fall. Vi får ofta höra att det finns så många positiva röster bland både lärare och elever. Men jag har inte hört dem. Bara hört OM dem. Var finns dessa positiva röster? För de finns säkert, men om de vore så många borde vi ändå ibland, någon gång, se en insändare i en tidning, höra en kollega eller släkting säga de här, att de tror på framtidens skola.
Vi har av våra styrande politiker utmålats för att vara trångsynta bakåtsträvare som gillar vägglöss och utedass, ogilla förändringar, att bara värna om våra egna barn, men sägs skita i andras ungar. Vi har fel när vi känner oss svikna och inte lyssnade på, vi förstår inte kommunens och därmed inte heller vårt eget bästa. Därför måste våra modiga politiker besluta åt oss sådant vi inte är kapabla att själva förstå. Att se oss som jämlikar som kan tillföra något i debatten kommer inte på fråga, men vi får höra med en klapp på huvudet att det "är roligt med engagerade medborgare".
Vi sägs skrämma våra barn med att utmåla andra skolor än de där barnen går som dåliga och otrygga.
Tanken på att vår omsorg är äkta, både om våra egna barn och andras verkar svindla för våra styrande. Att vi faktiskt vill vara med oftare än en dag vart fjärde år när det är val och påverka det samhälle vi alla lever i. Att allt det arbete, tankar, oro och kamp är för att vi verkligen bryr oss från djupet av våra hjärtan, vi har inget annat att vinna på detta, vi vill bara att våra barn och alla barn, ska ha det bra och få den bästa möjliga starten i sina liv i en trygg och väl fungerande skola. Så ändra på det som är dåligt och inte på det som är bra, eller ta vår oro på allvar och övertyga oss!