EU-landet Danmarks regering uttalade sig i början av november 2015 om EU-landet Sveriges begäran om omfördelning inom unionen av de flyktingar som kommer till Europa. Danskarna vägrade rakt av att hjälpa Sverige och ansåg rent av att Sverige fick skylla sig självt eftersom man själv försatt sig i det rådande läget.
Europa befinner sig i en av de största kriserna sedan andra världskriget, ett faktum som borde betyda att EU, den allians vi gått med i skall sluta sig samman och att de olika delarna i alliansen skall hjälpa varandra. Emellertid visar det sig att vissa av medlemsländerna, när det kommer till att dela varandras bördor, exempelvis i fallet Danmark, snabbt börjar tänka utifrån andra bevekelsegrunder än gemensamt ansvar och helt plötsligt är unionstanken långt borta.
Flyktingkrisen och hur olika delar av den Europeiska unionen väljer att bistå varandra i hanterandet av den tjänar som exempel på hur allianser fungerar. Så länge alla har något att vinna på en allians eller så länge som alliansen inte ställs inför några påfrestningar är allt frid och fröjd men så snart som utmaningar uppstår tänker en del på hur de skall dra sig undan medan andra lojalt gör vad de lovat.
Om vi byter ut EU mot NATO och flyktingkris mot krig kan frågan snabbt uppstå om någon allianspartner skulle riskera ett krig mot en stormakt om stormakten bestämmer sig för att till exempel låna Gotland av Sverige på 100 år eller så eller om man skulle resonera i termer av att Sverige får skylla sig självt som inte kan försvara sitt eget territorium, och att en ö i Östersjön ju ändå är ett överkomligt pris för Sverige att betala för att resten av landet skall skonas från krig. Risken är uppenbar för att presumtiva allianspartners, i ett läge som det beskrivna, skulle vägra skicka sina söner och döttrar för att dö för att hindra främmande makts annektering av svenskt territorium.
Vad kan vi då göra för att en allians skulle kunna vara till nytta för vårt land? Det uppenbara svaret är att ingen uppenbarligen av god vilja och hjälpsamhet kommer att bistå den som inte kan försvara sig själv och vi måste bygga upp ett territoriellt försvar som klarar att bjuda effektivt motstånd så länge att en ockupation av delar av vårt land inte skall bli ett faktum för resten av världen att acceptera ungefär som världen accepterat annekteringen av Krim eller att den politiska kartan i Mellersta Östern ritats om.
Ingen allians kommer att offra människoliv i ett redan förlorat krig och ett medlemskap i NATO är ingen garanti för vårt lands fred och frihet så länge vi inte klarar av att försvara oss själva. Det är paradoxalt nog så att det är först när vi åter själva kan hävda våra gränsers okränkbarhet som vi själva kommer att ha nytta av en allians.