Jag är en ung gruvarbetande kvinna i Kiruna som hela mitt yrkesliv har jobbat inom industrin. När jag började jobba tog det ett tag innan jag kände mig välkommen inom den mansdominerade bransch industrin ändå är. Mina arbetskompisar har dock alltid tagit väl hand om mig och jag kände mig snart som en del av gruvkåren. Att bli medlem i facket var en självklarhet för att vara en del i det starka gruvkollektiv det pratades om då.
Nu, många år senare finns inte den känslan kvar. Gruv 12:an är en klubb för inbördes beundran där ingen släpps in och där allt sker bakom stängda dörrar. På samtliga ordförandeposter sitter idag bara män, alla i 50-års åldern eller äldre.
Jag som kvinna orkar inte längre gå på våra fackmöten och kolla på det herravälde som breder ut sig på podiet. Är det någon yngre tjej som yttrar sig möts man av förminskande kommentarer och härskartekniker. Klubben driver inga specifika kvinnofrågor och få kvinnor känner förtroende i ärenden rörande sexuella trakasserier eller övergrepp.
Om vi kvinnor ska få bättre arbetsvillkor och kunna förbättra möjligheterna på samtliga arbetsplatser inom industrin måste vi organisera oss själva. Vi kan inte sitta och vänta på att bli insläppta. Männen kommer aldrig öppna dörren för oss, och gör dom det blir det på deras villkor.
Vi kvinnor och tjejer vet bäst om saker som rör oss. Däribland arbetsmiljö, sexuella övergrepp, graviditet och föräldraledighet. Ingen driver i praktiken dessa frågor idag och ingen kommer heller göra det så länge vi står som åskådare.
Jag har aldrig känt mig säkrare på att den rätta vägen att gå är genom kvinnoorganisering. Det är dags att ta tillbaka det starka, stolta gruvkollektiv vi en gång var. Starka tillsammans, men den här gången på våra villkor.