Insändare: Pensionärer: Våga säga nej när de ringer in er!

Så närmar vi oss med stormsteg ännu en sommar med rop på hjälp från landets kommuner. Det handlar som vanligt om brist på vikarier inom kommunernas äldreomsorg. Löften om tusentals extrakronor i ersättning utlovas till de vikarier som ännu tror att svensk äldreomsorg har någon framtid och vill tjäna lite extra slantar, den ordinarie personalen ges inga morötter. Extrapengar som snabbt äts upp av hög skattesats och en allt högre inflationen med allt högre matpriser. 

Facken kräver avsevärt mer i löneökning som en liten kompensation, men arbetsgivarna drar som vanligt det längsta strået även denna löneförhandling. Nu ser kommunerna sin chans att åter utnyttja den mest ekonomiska arbetskraften, det vill säga de timavlönade springvikarierna och pensionärerna, de arbetstagare som en gång valt att stå åt sidan och ta ut sin pension efter många strävsamma år. 

Efter varje sommar utropar våra kommuner samstämmigt ”Dessa änglar, utan dem hade vi aldrig klarat det”, och varje år låter vi oss luras in i fällan. Den fälla som aldrig kommer medföra någon varaktig förändring för arbetande kvinnor inom svensk äldreomsorg utan ett tydligt NEJ från våra pensionärer!  

Alla dessa pensionärer, som visserligen är en enorm tillgång och resurs med stor kunskap och erfarenhet, och som visserligen och troligen önskar komma ut och träffa sina gamla arbetskompisar av olika anledningar, måste inse att så här kan vi inte fortsätta. Arbetsgivaren vill inget hellre än att se er återkomma varje år. Ni tillsammans med alla outbildade springvikarier är definitivt inte den framtida lösningen på det allt ökande behovet av arbetskraft inom svensk äldreomsorg!

Lösningen är tyvärr att brukarna måste få det allt sämre innan någon kan få det bättre. Vi måste nu komma till den punkt där säkerheten genomgående för varje enskild vårdtagare sjunker till en nivå som av Socialstyrelsen, tillsammans olika patientföreningar, bedömer oacceptabel och leder till återkommande anmälningar mot arbetsgivarna. Detta i sin tur tvingar regering och riksdag till en varaktig förändring för hela landet, inget annat kan lösa problematiken! 

En annan viktig och avgörande punkt inför kommande val blir hur Du och jag som enskilda medborgare önskar börja prioritera våra äldre. Är Du beredd att avstå en del av kakan till de människor som byggt upp detta välfärdssamhälle eller tänker vill Du fortsättningsvis helt själviskt fortsätta prioritera andra yngre samhällsgrupper?  Nu ser vi förhoppningsvis en snar ljusning med fler ung arbetskraft som väljer att utbilda sig för att ta hand om våra gamla med högre löner, bättre arbetsvillkor med hållbara schemamodeller mm, allt som tilltalar unga föräldrar med flera

Fler män i vården skulle också utgöra en starkt bidragande hjälp att fortsätta denna kamp, speciellt de män som har ett förflutet inom ett tidigare "manligt arbete” där de klart kan peka på olikheterna, då och nu.