Insändare: Procentpanik i försvarets namn – idioti på autopilot

Plötsligt verkar alla riksdagspartier ha drabbats av samma ekonomiska sinnesförvirring då försvaret ska ha en viss procentsats av BNP. Inte ett behovsanpassat anslag. Nej, nu är det 2, 3 och kanske 5 procent som gäller. Oavsett vad vi får för pengarna. Det mest absurda är att det är Moderater, Kristdemokraterna, till och med Liberalerna, de mest marknadstroende, partierna, som skriker högst. De brukar annars kalla planekonomi för ett sovjetiskt påfund. Men just när det gäller försvaret, då ska vi plötsligt planekonomiskt garantera en viss del av ekonomin, år efter år.

Resultatet blir en budget som måste förbrukas, oavsett vad som behövs. Ett försvar som, i december varje år, tvingas säkerställa att uppfylla målet. Inga andra sektorer styrs så. Vi säger inte att skolan ska ha exakt 3,5 procent av BNP. Sen får lärarna se hur många elever de hinner med. Vi styr sjukvården utifrån behov och nytta, inte en fast procent. Men när det gäller militären går det tydligen bra att kasta ekonomisk rationalitet över bord.

Så varför denna procentpanik när det kommer till militären? Man behöver inte vara särskilt cynisk för att se att det egentligen handlar om att säkra beställningar till den försvarsindustri som till stor del råkar ligga i USA, förlåt, jag menar "vår viktiga allierade". Självklart kommer vår industri också få en del av kakan.

Ett litet land med begränsade resurser ska tänka smart. Vi ska fråga oss vad försvaret ska åstadkomma, inte hur mycket pengar vi kan elda upp i patriotisk yra och rysskräck. Det är dags att säga ifrån, släppa kalkylarket och återgå till verkligheten.