Konkurrensutsättning inom den offentligt finansierade välfärden är nyttig och önskvärd. Det gäller dock att finna former som gör att de avarter som framkommit kan undvikas.
Vinstintresse är inte i sig av ondo, men formerna bör vara sådana att kortsiktiga vinstintressen inte främjas.
Förutsättningar för att lokala ägarkooperativ i större utsträckning skall kunna bedriva verksamhet inom välfärdssektorn bör skapas. Oavsett ägarformer bör system för kvalitetskontroll bygga på professionellt utförd lokal kvalitetsrevision.
Riskkapitalbolagens inträde inom vård och omsorg har medfört en hel del problem. Ett närliggande exempel är de märkliga turerna kring Sensia Primärvårds konkurs i somras. Caremaskandalen är ett annat exempel.
Caremaskandalen avslöjade oacceptabla missförhållanden. Det som kom fram var dock inget nytt för den som i många år varit verksam inom äldreomsorgen. Liknande och värre kvalitetsbrister har kunnat ses både när landsting och kommuner drivit sjukhem och äldreboenden.
Ett förbud mot privat driven äldreomsorg skulle inte leda till bättre vård. Vi bör söka alternativa former där det lokala ägarinflytandet över det dagliga arbetet garanteras, exempelvis lokala ägarkooperativ.
Vinstintresse behöver definitivt inte stå i motsättning till god kvalitet. Det som behövs är mekanismer där god kvalitet är det som gör att verksamheten blir lönsam. Den avgörande frågan är hur kvaliteten i verksamheten följs upp.
Den främsta svagheten i den primärvård som finns idag är bristande tillgång på läkare med specialistkompetens i allmänmedicin. Trots många års satsningar har inte någon avgörande förändring skett i detta avseende.
Samtidigt har allt fler uppgifter lagts på primärvården i takt med att sjukhusens verksamhet delats upp i allt snävare subspecialiteter.
För att klara verksamheten anlitas bemanningsföretag som förser vårdcentralerna med stafettläkare under kortare eller längre perioder.
Detta medför risk för kvalitetsproblem främst på grund av bristande kontinuitet.
Många anställda inom sjukvården är missnöjda då de upplever brist på inflytande över sin dagliga arbetssituation. Lokalt ägarinflytande på vårdcenralsnivå skulle därför vara rekryteringsbefrämjande vad gäller nyckelpersonal..
Jag ser framför mig en lösning där ett lokalt kooperativ under ett antal år tecknar ett arrendeavtal med landstinget där man förbinder sig att verka vid en av landstingets vårdcentraler. Vården vid enheten skall liksom i dag drivas i enlighet med de mål som landstiget satt upp och som finns specificerade i det arrendeavtal som upprättas.
Uppföljning av kvaliteten i verksamheten blir särskilt viktig i en verksamhet där det lokala ansvaret ökar. Vad gäller kvalitetsuppföljning i primärvård har SFAM (Svensk Förening för Allmänmedicin) under många år utvecklat såväl kvalitetsindikatorer om metoder för utvärdering.
Relativt nyligen har i Västerbottens landsting genomförts ett projekt där två erfarna allmänläkare utfört medicinsk revision av tre vårdcentraler i länet med hjälp av de instrument för kvalitetsutvärdering som SFAM har utvecklat.
Metoden förefaller väl användbar och torde ge betydligt klarare bild av den medicinska kvaliteten på en vårdcentral än uppföljning via olika centralt administrerade kvalitetsregister.
Möjligheten att fånga lokala kvalitetsbrister med hjälp av centrala register är begränsad och inbjuder till manipulation. Lokal revision utförd av personer med rätt kompetens är betydligt mer ändamålsenlig.