Tjänstemännens misshandel av den 24-åriga teckenspråkiga kvinnan fortsätter.
Efter nästan tre månaders handläggning av den sökta insatsen, en teckenspråkig daglig verksamhet, har nu LSS-handläggaren inom socialförvaltningen i Gällivare kommun, åter fattat beslut om avslag, med hänvisning till att kvinnan redan har en plats i en daglig verksamhet i kommun, som beviljades i februari månad 2014.
Samma LSS-handläggare har i oktober månad 2015, gjort en uppföljning/utvärdering av denna plats i den dagliga verksamhet, där det konstaterats att den inte lever upp till min huvudmans förutsättningar och behov för att kunna vistas där, vilket innebär att hon inte har tillgång till platsen.
Personal i den dagliga verksamheten har uttryckt till god man att de inte har kunskap att kommunicera med henne på teckenspråk, och kommer därmed inte att förstå eller kommunicera henne. Även enhetschefen/verkställaren för verksamheten har anfört att de inte har förutsättningarna att erbjuda en teckenspråkig verksamhet.
Hur går detta ihop, hur är det möjligt att LSS-handläggaren beslutar om en insats som sedan inte verkställs, samt avslår en annan insats, med hänvisning till den insats som inte verkställts?
Hur är det möjligt att ingen berörd person inom socialförvaltningen, eller politiker i socialnämnden ser sig ansvarig att agera? Under tiden sjunker denna kvinna allt lägre i sitt hälsotillstånd. Hon blir sämre och sämre och drar på sig det ena sjukdomstillståndet efter det andra på grund av sin psykiska ohälsa då hon saknar livskvalité på grund av sysslolösheten, som nu pågått i två års tid.
Vad är det för kommun vi lever i? Man går ut med att titulera sig som Friska Gällivare, men jag skulle likställa det med att socialförvaltningen inom Gällivare kommun upprättat någon sjuklig kultur och arbetssätt där tjänstemännen saknar verklighetsförankring, anser sig berättigade att sätta sig över lagar, anföra lögner, hålla varandra om ryggen för att dölja oegentligheter, samt som jag redan i en tidigare artikel (26 april) upplyst om, där tjänstemännen inte skyr några som helst medel för att vinna ett mål. En kultur där ingen har styrkan att ställa sig upp och gå emot detta lagbrottsliga beteende.
Är det på grund av nonchalans eller av rädsla för att utsättas för någon reprimand eller utanförskap? Är detta vad man likställer med en frisk kommun?