Ledig torsdag... drömmer en mardröm där jag har 7-8 ambulanser på ingång och inga lediga rum... känner hur det svider i magen... hjärtat som rusar... samtidigt som jag inte kan röra mig för det är kramp i ryggen... panik...
Vaknar... inser det är ingen dröm...
Förvisso ligger jag i min egen säng och här finns inga ambulanser. Men magen svider, hjärtat rusar och jag kan verkligen inte röra mig. Det är på riktigt...
Jag älskar mitt jobb som sjuksköterska. Jag har hittat rätt plats i livet. Jag älskar när jag har många bollar i luften, adrenalinpåslaget då det är skarpt läge, samarbetet kollegor emellan, mötet med människor, känslan att kunna hjälpa, att kunna förändra, att kunna göra gott.
Men vården är inte vad den varit. Den är på väg utför. Likt Titanic sjunker den sakteliga och det är vi personal och framför allt patienter som drabbas.
Att var eviga dag läsa i tidningar om besparingar, hur platser stängs.
Hur vi skriver ut patienter som redan nästa dag är tillbaka på akuten, hur patientsäkerheten är hotad, hur vi ska pussla och ge avkall på vår fritid för några ynka tusenlappar för att sommaren ska gå ihop, hur vi ska springa ännu fortare då kollegor säger upp sig en efter en och ingen söker deras tjänster...
Samtidigt som man läser hur landstingsråd som slutar har hög lön långt efter att hen slutat, hur man satsar miljoner på nån jävla flyglinje, hur man satsar miljoner på kulturen.
När man kan lägga pengarna på att höja löner, ge oss drägligare arbetsmiljö, låta oss få raster, kunna äta i vår lunch utan att behöva rusa upp med maten i halsgropen, att lyssna på oss då vi har synpunkter som kan förbättra, därmed kunna öppna fler vårdplatser.
Fram för allt – visa uppskattning åt personalen!
Jag tror vi snart stressar oss sönder och samman inom vården. För vi vill ju verkligen ge den allra bästa vården till våra patienter. Vi vill ju göra skillnad.
Men inte på bekostnad av vår egen hälsa. Våra egna kroppar. De tar också slut.