Nu står jag där, som anhörig till en människa som mår dåligt.
Man har läst om hur sjukvården behandlat barn, ungdomar och vuxna som mår dåligt fast man har aldrig kunnat sätta sig in i den situationen.
Man har läst om psykiatrin som inte tagit personer med psykiska besvär på allvar och detta har lett till några människors skrik på hjälp inte fått gehör.
När jag nu står här idag så har jag upptäckt hur stort glappet är mellan sjukvården och psykiatrin är. De tycks inte samarbeta. När du är medicinskt frisk så lämnas du utanför landstingets dörrar och får sköta kontakt med psykiatrin själv.
En människa som mår dåligt behöver trygghet och kan inte lämnas utan svar på sina frågor.
Landstinget står handfallet för psykisk ohälsa, och kan inte bemöta varken patienterna eller deras anhöriga.
I mitt fall som anhörig så föll jag mellan stolarna, ingen kunde hjälpa mig med det jag hade upplevt. Svaret jag fick från sköterskorna på mottagningen var: ”Vi kan inte hjälpa dig, gå till hälsocentralen.”
I ett traumatiskt fall behöver anhöriga också plockas upp fort, varför finns inte kuratorer tillgängliga dygnet runt som kan hjälpa anhöriga i kris.
Vi hade tur som fick hjälp via psykatrin men många frågor är ännu obesvarade.
Så först och främst, landstingets personal som jobbar på en akut avdelning måste få bättre utbildning, bättre på att bemöta anhöriga och vara mer tydliga i sitt sätt att kommunicera.