Nu tar jag på mig mina rosenröda byxor och går och röstar skrev jag glatt på Facebook och la ut en bild. Det kommer jag sannerligen inte att göra om!
För det parti som jag röstat på sedan jag fick min rösträtt och som jag trodde värnade om den lilla människan gör faktiskt inte alls det.
Som mamma till en sensitiv pojke gråter jag tårar av ilska och uppgivenhet när jag läser om hur Carina Sammeli (S) uttalar sig om hur Framtidens skola kommer att ge barn som hennes, med spännande yrkesdrömmar, bättre förutsättningar att lyckas.
Vi valde den lilla skolan för att ge vår son just det, bättre förutsättningar att lyckas.
Han drömmer inte om att bli veterinär, men han drömmer däremot om att hinna med att göra ut matteboken innan terminen är slut.
Det bästa han vet är att få starta dagen i lugn takt, promenera själv till skolan och där möta andra barn och vuxna som känner honom och som vet vem han är. Eftersom han har svårt att hantera förändringar, mycket folk och ljud, så är det viktigt med lugn och ro och tydliga rutiner. Det småskaliga är väldigt betydelsefullt för honom, för att han ska få sin vardag att fungera på ett så bra sätt som möjligt.
Men vem frågar efter vad han vill?
Carina Sammeli och Yvonne Stålnacke har då sannerligen inte gjort det.
Och ingen annan från Luleå kommun heller för den delen.
Och låt mig nu berätta en sak för er, att jag har aldrig känt mig så sviken av samhället tidigare och ni ska veta att en förälder, en väljare, glömmer inte.
Låt dom små skolorna och samhällena leva.