Reflektion över artikeln med rubriken "Barnbarnet: Farfar svalt ihjäl på boendet" som var införd i NSD fredagen den 5 november.
Jag känner mig uppgiven, frustrerad och arg över den totala bristen på kunskap om åldrandets sjukdomar som i många fall innebär att personen får försämrad matlust och förlorar förmågan att äta samt tillgodogöra sig maten.
Personalen gör verkligen ALLT för att få en person att äta; konsistensanpassning, berikning, matningshjälp, lirka och truga på "ta en sked till nu, och så vill jag att du dricker upp det här".
Sedan finns det saker som personalen inte FÅR göra; mata en person som inte vill bli matad (men vi gör nya försök varje måltid) Om personen visar tydligt, med att till exempel vända bort ansiktet, att "jag vill inte" då får personalen givetvis inte tvångsmata någon.
"Barnbarnet" som sägs arbeta i hemtjänst kan inte ha så lång erfarenhet eller är hon verklighetsfrånvänd? Jag vågar påstå att även i alla hemtjänstgrupper finns det personer som har dålig matlust, med viktnedgång som följd, och att personalen även där gör vad den kan för att bromsa ytterligare viktras. Men en stängd mun kan inte matas.