Jag har med stort intresse följt debatten i NSD beträffande den planerade skolorganisationen i Luleå. Skolpolitikerna och tjänstemännen talar (mot bättre vetande?) om hur bra det ska bli för barnen. Föräldrarna å sin sida talar (med lång erfarenhet!) om den planerade skolorganisationen som en annalkande katastrof för barnen och för landsbygden.
Nedanstående lilla berättelse, hämtad ur skolans värld, kan kanske belysa vad som kan komma att ske under utredningens skymning.
Lärarinnan frågade den lilla flickan Karin i årskurs två: ”Vem är det som har en mjuk brun päls och en lång lurvig svans och skuttar omkring mellan grenarna på träden?”
Föräldrarna och Karin vet vem figuren är, men efter en stunds eftertanke svarar flickan ”Jesus”, eftersom hon tror att lärarinnan vill ha det svaret.
I likhet med ekorren skuttar politikerna och utredarna runt bland ett antal sviktande argument och tveksamma sanningar för att motivera sitt svar.
Utredarna och många av väljarna vet vad som är till elevernas och landsbygdens bästa. Efter moget övervägande lämnar utredarna sitt förslag: ”nedläggning”, eftersom de tror att det är det svar skolpolitikerna vill ha.
Är det så att eftertanken alltid kommer för sent?