Kära rektor!
Jag vill bara meddela att min son mår bra och kommer till skolan i morgon. Efter skolan kommer pojkarna och deras föräldrar att träffas för att prata om det som har hänt. Inte för att hitta någon syndabock, men för att prata om vilka konsekvenser våld kan medföra och hur man ska undvika att det händer igen.
Samtidigt vill jag uppmana skolan att ta detta på största allvar! Eleverna måste kunna känna sig trygga när de är i skolan. Det innebär att man ställer upp för varann. Ingen ska behöva bli utsatt utan att någon reagerar.
Är man en bra kompis för att man står och hejar? Eller ska goda kompisar hålla ihop och gå emellan när någon blir plågad? Vi pratar om det hemma, att om man står och ser på då andra far illa, då är man medskyldig.
Jag förstår att vi inte kan lägga ansvaret på våra barn, men vi måste prata om det som händer. Jag fattar också att inte lärarna kan vara överallt samtidigt, men det är bekymmersamt när det händer mitt i skolgården och ingen lärare är där.
Nu vet jag att det kommer hända saker efter incidenten, men det borde beröra alla, inte bara de involverade. Jag säger det för att livet är skört och vi måste vara tydliga och konsekventa när det gäller våld bland barnen. Att det är oacceptabelt vet de flesta av barnen. De vet också att det får konsekvenser för den som utövar våldet. Och det är bra att vi har kommit så långt att våra barn vet att det är fel, eller hur?
Ni kanske tycker jag är löjlig när jag säger att när jag var barn – och nu känner jag mig som en hundraåring – då var vi mer realistiska. Visst slogs vi också men i dag lever många barn och ungdomar i en värld av tv- och dataspel där våld är en del av spelet. Kan barn skilja på våldet i spelet och i verkligheten när man i spelet dricker en energidryck som läker alla sår? Eller man dör och förlorar ett liv, men får ett nytt bara med att trycka på en knapp?
Spelen, där man måste döda andra för att själv överleva, eller slå ner någon för att ta deras bil, dessa spel gör barnen om till rollspel i skolan. Barnen leker Grand Theft Auto och Assasin’s Creed. Fråga din son om han har spelat dessa spel om du själv inte har hört talats om dom.
Det är dags att berätta för barnen vad som händer om han eller hon slår någon med knytnäven i huvudet eller sparkar någon som ligger ner med all kraft i ryggen. Ja, det gör förbaskat ont, det vet de nog. Men det går inte att fylla upp med energidrycken då, inte om man har fått hjärnskada eller blivit förlamad.
Det gick bra för min son den här gången. Han slapp undan med en hjärnskakning och några blåmärken. Han kommer ihåg att han bad killen som slog att sluta. Han hörde kompisarna heja och klappa, men ingen försökte hjälpa. Det var först när en lärare kom som killen slutade och sprang iväg.
På akuten frågade han mig: ”Mamma, jag sa åt honom att jag ger mig, men han bara slog och slog. Han slutade inte. Jag fick hat-tankar, mamma!”
Min son är ingen ängel. Han älskar tv-spel och datorer, han med. Han retas också, oftast med lillasyster.
Vi ska inte skrämma våra barn i onödan. Det är inte så jag menar. Men vi måste vara realistiska! Veta vad vi gör, vilka konsekvenser det kan få för andra och för oss själva. Vi måste minimera våldet och prata om det i skolan – hur lite som ska till för att skada en människa för livet.