Markus Boman, Överläkare Psykiatriska kliniken, Sunderby sjukhus
I vintras stängdes tio psykiatriska vårdplatser i Region Norrbotten. Samtidigt lanserades SPOT – en öppenvårdsinsats som i sig kan vara värdefull. Men redan innan neddragningen var slutenvården överbelagd, och efteråt har trycket på de återstående vårdplatserna, omkring 30 stycken, ökat ytterligare.
Trots detta menar regionen och regionstyrelsens ordförande Anders Öberg nu att behovet av slutenvård skulle ha minskat – först med 63 procent, och nu med 39 procent. Det är en anmärkningsvärd slutsats.
Att vårdplatser tas bort och beläggningen därmed minskar är inte ett tecken på minskat behov. Det kan lika gärna handla om att patienter inte längre får plats, tvingas skickas hem för tidigt, eller får söka sig till andra aktörer som socialtjänst, polis eller anhöriga – eller i värsta fall går utan vård helt och hållet. Statistik över inläggningar säger inget om det underliggande behovet när vårdkapaciteten inte längre matchar efterfrågan.
Mina farhågor förstärks av att det, mig veterligen, inte finns någon redovisning av hur analysen genomförts – och inte heller att någon vetenskaplig expertis med kompetens i hälsoekonomi, psykiatri eller vårdbehovsanalyser har anlitas. Det väcker frågor om hur siffrorna tolkats och varför slutsatserna dras så snabbt.
Slutligen: om det verkligen vore så att en öppenvårdsinsats som SPOT kunnat minska behovet av slutenvård med över 60 procent på bara några månader – då hade det varit oetiskt att inte omedelbart massinföra modellen i hela Europa. Siffrorna är så remarkabla att de snarare väcker misstanke än förtroende.
I Norrbotten behövs satsningar på psykiatrin, inte kreativa sätt att tolka bort vårdbehov.