I hela mitt 42-åriga liv har jag stött på folk som mobbat/mobbar mig! Har varit i skolan, läkare och myndigheter. Jag vet att vi med diagnosen Aspergers Syndrom kan ha svårt att anpassa sig. Men ändå!
Allt började redan på dagis. Fröknarna var oroliga över att jag föredrog att vara ensam istället för att leka med de andra barnen. Jag var väldigt blyg och mammig.
Jag började i ettan. De andra tjejerna tyckte jag var konstig. Jag fick höra att mina handleder var smala som tändsticksaskar. Ingen ville leka med mig på rasterna. Ofta fick jag en fotboll i ansiktet, de gånger då fröken fick med mig i bollspel på en rast. Jag var tillbakadragen och tystlåten, tittade ner i backen.
Många barn är ensamma och mobbade i skolan. Inget har förändrats förutom lagar då jag gick i skolan. Det krävs krafttag mot mobbning!
Idrotten hatade jag. Tog tid innan jag lärde mig att simma. Bollspel var jag usel på. Satt bara och tittade på. Ingen brydde sig. Jag var inte med aktivt på idrotten. Det enda jag gillade var dans och det var sällan vi hade det.
På högstadiet började mobbningen på allvar. Jag blev dagligen mordhotad av en ny elev i klassen. Han jagade mig med en tändare på rasterna. Han trängde in mig i ett hörn med öppen låga och sa att han skulle bränna ihjäl mig. Jag var jätterädd för honom!
Min mamma försökte göra något men lärarna skyllde på mig! Den enda läraren som brydde sig, var en som började då jag gick i nian. Han lät mig sitta kvar i klassrummet på rasterna. Han var en bra lärare som senare dog av cancer...
Jag kom in på gymnasiet men hoppade av efter ett halvår. Jag började på KomVux istället. I början gick det bra. Men så började två nya lärare som mobbade mig! Den ena var i engelska. Hon hånade mig öppet över min tystlåtenhet. Den andra var i samhällskunskap. Hon tog mig avsides och kränkte mig.
Jag hoppade av. Flyttade. Läste in gymnasiet under åren 1998-2001.
Först år 2010 fick jag diagnosen Aspergers Syndrom. Då hade jag även varit misshandlad av en man som jag var ihop med under åren 2000-2003.
Nu mobbar Socialtjänsten mig genom att omhänderta vår son! Jag har en sambo som är sonens far. Vi har varit ihop i 12 år. Jag älskar dem båda jättemycket. Socialtjänsten säger att jag inte kan ta hand om sonen på grund av min diagnos. De påstår också att sambon blir för arg, hörsägen.
Avslutningsvis undrar jag, varför blir jag alltid mobbad?