Vaknar, alldeles för tidigt.
Kan inte somna om när oron kryper i kroppen. Tänker på renarna, betet, vägsaltet, E4, alla som ringer och sms:ar för att tala om hur mycket de hatar mina renar och att de vill att de ska bort.
Oron växer, tittar igen på klockan, 04.00.
Kroppen är så trött, men oron gnager och jag kan inte sova, tankarna flyger runt i mitt huvud, oron blir än värre. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ligger kvar, klockan hinner bli 06 och morgontrafiken börjar. Ska jag kliva upp?
Kroppen säger ifrån, telefonen ringer, inget uppringningsnummer, kan det betyda? Polisen. Hinner tänka: Vars? Hur många?
Klumpen i magen är så stor att jag vill kräkas. Det gör ont I hjärtat, jag svarar.
– Är det Jakob? Frågar personen som ringer och berättar att hon är från polisen. Det är inte första gången jag får ett sånt här samtal och troligtvis inte sista.
Det är en renpåkörning i Rosvik.
Jag hinner tänka igen: Hur många? Är de döda? Jag känner hur illamåendet kommer över mig.
En ren, troligtvis död, ligger i diket.
Jag svarar att jag är där om 15 minuter.
Kliver upp, klär på mig, går ut till bilen. Kämpar emot ångesten, måste kräkas.
In i bilen ut mot Rosvik.
Hittar den påkörda renen: en stor och ståtlig vaja som skulle fött många kalvar till.
Jag står där och ser på den med sorg i hjärtat och gråten I halsen.
Det kommer en bil som saktar in, vevar ner bilrutan och tittar en stund, sen frågar han om det gått bra för mig,
Jag hinner tänka: en vänlig människa. Jag säger att jag är där för att ta reda på renen. Han säger: Nu är de jävlarna på vägarna!
Orden känns som ett knytnävsslag i magen. Jag svarar att det är saltets fel.
Han kör där ifrån och jag fortsätter att ta bort renen från vägen.
Det känns nog jobbigt att ta reda på renkadavret, men kan inte släppa tanken på orden han sa innan han körde där i från, Känslor av nedslagenhet och sorg väller upp inom mig.
Telefonen ringer igen.
En kvinna skriker i andra änden: renarna ska bort! det har gått på gräsmattan! håll reda på dem! de ska inte vara här!
Jag frågar hon var hon bor.
Hon drar igång en ny runda med skrik, sen kommer det fram de är inte där nu men att de inte ska vara på hennes gräsmatta. "Det här jävla renproblemet”.
Jag tänker på de som flyr från våld och terror i Syrien. De har problem.
Hur kan människor bli så förbannade över renar som går på gräsmattan?
Jag tänker att människor helt enkelt är olika.
Kvinnans skrik har inget slut.
Jag säger att jag ska försöka jag ta bort dem och förklarar att renen inte ser skillnaden på skogsmark och hennes tomtgräns. Jag känner mig om möjligt ännu mer nedslagen än tidigare.
Telefonen ringer. "Arg gubbe", samma visa: De ska inte vara här, jag ska skjuta dem.
Tidigare har någon hotat att de ska driva ut varenda ren på E4.
Om renarna hamnar på vägen är risken stor att de blir påkörda, dödade. En katastrof för mig som renägare. Men än värre är det om en människa blir skadad eller dör i en viltolycka. Jag blir ledsen när jag tänker på att det finns personer som medvetet vill skada andra djur och människor. Hur kan en gräsmatta vara viktigare än människoliv?
Dagligen försöker jag allt för att hålla renarna borta från vägen och vägsaltet.
Ordnar till skrämslerna intill vägkanten i hopp om att de ska fungera,
En fågel/ren skrämma har blivit stulen. Vad man ska med en sån till?
Innan jag har hunnit dricka morgonkaffet har allt detta hunnit hända. Påkörd ren, arga telefonsamtal, arga möten med personer. Telefonen fortsätter att ringa.
En kvinna som upptäckt spår I snön efter tre stycken renar på sin gräsmatta ringer nu och föklarar krig mot mig om inte renarna försvinner omedelbart.
Hur menar du nu? frågar jag, Kvinnan tycks inse att hon gått över gränsen.
Telefonsamtalen fortsätter. Jag känner inte igen numren, svarar inte, orkar inget mer just nu. Så här ser vardagen ut för oss som arbetar med renar Är jag värd så här mycket skit? Allt jag vill är att mina renar ska överleva till våren, få nya kalvar och må bra. Hur mycket mer ska jag orka? Är det värt det? Varför hatar de renarna så mycket? Betyder det att de hatar mig? Så länge människan fortsätter att exploatera markerna utanför vår egen bakgård, det vill säga i tämligen glest befolkade områden, så tvingas vi som lever av dessa marker närmare och närmare samhället. Slutligen är renarna så nära din bakgård att det blir svårt att skilja på tomtgräns och betesmark.