Jag är en van loppisbesökare. Älskar att leta och ibland göra finfina fynd.
Sen gör det inte saken sämre att det både är bra för miljö och plånbok. Men tänk att det idag i sverige och Luleå faktiskt finns människor som ekonomiskt knappt klarar av att leva månaden ut och är, oavsett om man gillar det eller inte, tvungen att handla secondhand. Secondhand är skänkta saker och kläder av människor som tänker att den här fina saken kan komma någon annan till glädje, samtidigt hjälpa en organisation att hjälpa andra behövande i omvärlden.
Det är ALTRUISM som en bättre bemedlad människa kan visa genom att skänka en fin och i inköp dyr vas eller jacka. En fin använd jacka som till exempel kan komma en ensamstående till gagn. Att kunna fynda till sig själv eller till sin tonåring något fint som den kan acceptera och känna sig fin i och ändå ha råd med mat börjar bli ett sätt att överleva på idag.
Luleå kommun har öppnat en alldeles egen secondhandbutik i centrum. Till alla fattigas och fyndsugnas glädje. Men här tar glädjen slut för den mindre bemedlade som går ut ur butiken och känner sig mer nedstämd än när den gick in. I butiken går det att göra finfina fynd tills man tittar på prislappen, 3 000 kr för en skänkt jacka!!
Är kommunen medvetet giriga eller vem är det som sätter pris på de skänkta varorna från den altruist som trott de skulle komma någon mindre bemedlad till glädje?