En tanke och fråga har sysselsatt min hjärna under sommaren.
Vem avgör av vad och hur barn påverkas?
Den kommersiella marknaden eller de som i min värld borde
låta höras av sig i både massmedia och på torgens öppna scener, nämligen de verkliga experterna de som lever med och i barnens värld, föräldrar, skolpersonal, och barnpsykologer.
I TV är det förbjudet att lägga viss reklam i anslutning till barnprogram och i rapporter från Rädda Barnen kan vi läsa i en rapport av Monica Brendler-Lindqvist, om ensamkommande barn;
"Att barn påverkas av det de upplever; av kriget, av trauman, av separationer och att de behöver tas omhand om de erfarit sådana upplevelser, det har vi lärt oss under de senaste 50 åren."
Detta vill jag tro också gäller barn som i sin ensamhet sitter med TV-spel eller ser en film med scener som barnet saknar referensramar att tolka eller kanske rent av ser nyheter som exempel vis massakern på Utöya.
Min begränsade kunskap säger mig att vi missar massor av barn som i vardagen upplever trauman som för oss kan vara bagateller, men som för ett barn blir outredda frågor som kapslas in och kanske exploderar vid tillfällen vi minst anar.
Då kommer den fråga som etsat sig fast hos mig. Hur kan man så lättvindligt säga att barn inte påverkas av alla våldsspel och alla onlinespel?
Den vanligaste kommentaren är: Nej, men det tror jag inte för varför skulle de annars få säljas?
Ja, då bumerangar sig min fråga till den jag inledde med "Vem avgör av vad...".
Med risk för att stämplas som moraltant (vilket jag faktiskt i dag inte bryr mig ett skvatt om) så efterlyser jag en debatt om vem som bär ansvaret för våra barns allt mer tilltagande våldsbenägenhet, depressionsbenägenhet, självdestruktivitet och övergivenhetskänslor.
Och kom inte med tankar som att det har alltid varit så för det vägrar jag att tro och ta till mig såvida ingen kan påvisa svart på vitt en statistik över detta som är jämförbar med dagens.