Att jobba som personlig assistent är för många en dröm i livet, att kunna hjälpa andra människor som inte klarar sig själv. Men det är även ett yrke som är väldigt risktagande då man riskerar att bli uppsagd när som helst utan någon förvarning. Att försöka hitta ett seriöst företag är som en djungel.
Både jag och min syster har provat på yrket hon klarade sig i 1,5 år med samma brukare innan hon blev uppsagd mitt under ett arbetspass och jag klarade mig bara i ca 1,5 månader. Inte för att nån av våra brukare inte tyckte om oss utan helt enkelt för att anhöriga har större talan än själva brukaren man jobbar för.
Vem lyssnar på brukaren? Vem för brukarens talan när denna inte kan prata själv?
Hur kommer det sig att man kan få jobba i över ett år för att sedan bli uppsagd mitt under ett pågående arbetspass på grund av att ”personkemin inte stämmer” är det inte sånt man kommer på i början? Och vem bestämmer att det inte funkar?
Min brukare var alltid glad att se mig, skrattade och såg allmänt nöjd ut. Vem för hens talan och bestämmer att vi inte fungerar ihop? Det var inte hen i alla fall, och ingen tar hänsyn till vad hen vill.
Jag hade en dröm, min dröm var att jobba som personlig assistent att kunna hjälpa en annan människa i sin vardag, något jag drömt om sedan jag var liten. Sen kom chocken att bli uppsagd mitt i allt. Man har ingen säkerhet. Ingen uppsägningslön ingenting. Paniken att hitta ett nytt jobb för att kunna betala hyran, räkningar och för att leva. Paniken över hur brukaren känner..
Borde inte assistansbolagen ses över? Borde det inte finnas någon mer säkerhet än att någon person kan bestämma att kemin inte stämmer? Bör inte en utomstående föra personens talan när denna inte kan det för att undvika konflikter och missförstånd?
Jag är osäker på om jag nu kommer följa min dröm, det är för riskabelt att kunna bli utan inkomst igen och sen är det för hårt att säga farväl när kemin egentligen är rätt.