Att vikariebristen inom Luleå kommun är det som slår hårdast mot verksamheterna är inget nytt. Verksamheterna bedrivs många gånger utan tillräckligt med personal. Det finns inga vikarier att tillgå.
Kommunen säger att man rekryterar så mycket det bara går och att man långsiktigt har läget under kontroll. Den trend man nu märker inom verksamheterna är att vikariebristen även lett till att kompetensen och förståelsen för yrket försvinner mer och mer i och med att personer utan utbildning anställs i större utsträckning. Och alla gånger räcker det inte att kompetensen finns, när personen i fråga inte förstår innebörden av att arbeta med personer i behov av stöd och service.
Det känns som att Luleå kommun i all hast anställer i princip vem som helst. De med kompetens för yrket tvingas jobba dubbelt så hårt när det kommer personer som saknar kunskap och förståelse för vad det innebär att arbeta med människor. Det påtalas till ledningen att den här personen inte fungerar i verksamheten, men personen får trots det fortsätta vara vikarie. På grund av vikariebristen.
Och vad leder de till i slutändan? Jo, att individerna som behöver hjälp inte får den hjälp de behöver och att deras trygghet försvinner. När ska någon lyssna på oss? När ska personers lämplighet och förståelse för yrket bli viktigt igen? Att vara inom den här branschen är för många av oss det bästa som finns men man hör att många som brinner för yrket och har kompetens känner att de inte orkar så mycket mer. Okunskapen skapar otrygghet och kompetensbristen leder till sämre vård och omsorg. När ska någon lyssna på oss och ge oss som brinner för yrket en trygg arbetsmiljö och ett arbete där man faktiskt vill stanna?