Till Regionen, Regionerna, Vårdförbundet och Staten:
Att vara intensivvårdssjuksköterska, det är i normala fall kul. Men just nu, är det inte alls lika kul. Jag tror inte folk förstår situationen. Det kan inte undgått någon att detta är en krissituation, på så många plan. Allvarlighetsgraden med Covid-19 kan inte alls liknas med en förkylning eller influensa, varför hymlar ”vi” om det? Vi vet ju att det inte är så. Men risken är att det här blir mycket värre än så.
Vi tvingas nu arbeta långa skift, på annan ort, exponeras för detta vidriga virus oavsett var vi hade vår anställning innan. Kan inte låta bli att fråga mig om det är min skyldighet verkligen, jo till viss del. Men det är något som tas förgivet. Jag förstår verkligen situationen, och att vi ”måste”. Men… Vad får vi för belöning för detta? Jo, det ska jag berätta. Ingenting.
Det vi får är kraftigt(!) försämrad arbetsmiljö, ofantligt(!) ökade risker, ångest, dålig sömn och en känsla av kränkthet. Applåder och lovord räcker inte, det är bara så. Det handlar inte om girighet och otacksamhet.
Det finns ett krisavtal som vårdförbundet tecknat. När tycker dom som bestämmer att det är kris? Hur långt ska det gå innan det är dags att aktivera det? Situationen innan det här utbrottet var ansträngd. Just nu är det omkring 10 IVA-patienter (enligt media), det som kommer hända om detta fortlöper som man förutspår, uppemot 20-25 stycken. Det är att folk kommer dö, på grund av att vi inte räcker till, det kommer krävas mer än dubbelt så många av oss. Och VEM säger att vi tycker det är roligt att gå till jobbet nu? Och vem tror att inte vi kan bli sjuk. I slutändan är det en själv och ens närmaste anhöriga det som är viktigast.
Det är så fruktansvärt otacksamt det här, vi står i den absoluta frontlinjen, och ska rädda era liv, det finns inga alternativ till intensivvård. Appen ”kry” eller privata alternativ till intensivvård fungerar inte. Och som sagt, vad får vi för den här absurda situationen… absolut ingenting. Jag vill nästan varna er som styr och bestämmer. Alla vi vill hjälpa till och ställa upp, men inte till vilket pris som helst, även när det börjar handla om liv. Det måste ni förstå.