Tidigare har man sluppit se uppskurna kadaver i tidningen när älgjakten tagit slut. Numera får vi se blodiga och hanterade björnar med käppar instoppade munnen och vargkroppar som släpas längs grusvägar, mer eller mindre året runt.
Själv är jag uppväxt i den här ?kulturen? så man vet väl i princip vad man har att vänta sig. Men man kan inte låta bli att fundera över vad oinvigda tänker när de råkar öppna en lokaltidning och får ta del av denna respektlösa hantering av djur - viltvård som det kallas i dessa kretsar.
Den dag australiensarna visar upp sig med sönderskjutna koalor eller släpandes stympade kängurukroppar längs vägrenen så tror jag inte att det skulle gynna dem, vare sig som turistnation eller annat.
Det hela är ungefär på samma nivå som den en gång så ärofyllda jakten på bergsgorilla och tigrar under kolonialtiden. Inte direkt tider och tankesätt man saknar eller är stolt över i efterhand.
Så varifrån kommer dessa moderna, internet-surfande svenska grottmänniskor? Vad är det man saknar, förutom empati? Kanske fyller denna blodiga hantering ett syfte i ett land som inte sett krig på 200 år?
Jag har fullt förtroende för den som jagar med respekt för djurets lidande och med avsikten att äta upp sitt byte. Rätt och respektfullt skött så är det naturligt och det hör också till livet att man äter eller blir uppäten.
Men Sverige verkar omättligt ifråga om frosseri och glorifiering av troféjakt, maskerad som naturvård.
Tänker också på alla dessa slask-skott man bränner iväg varje höst. Genom sly och skog, kanske på en kilometers avstånd. Det avfyras många sådana under älgjakten. Och ofta är man för lat för att göra ordentliga eftersök, eller låtsas som om man inte skjutit för att på så sätt slippa undan efterarbetet.
Det är många djur som lider i Sveriges skogar varje år, sönderskjutna och i sviterna av gamla skottskador. Till er skjutglada och adrenalinstinna; gör istället ett studiebesök på ett slakteri, då får ni se djur avlivas helt och fullt inom loppet av någon minut. Helt utan fällavgifter och annat. På det viset får kanske årskalvarna leva en sommar till.
Jag blev glad över de två karlarna i Råne älvdal som tog hand om och skyddade två älgkalvar förra sommaren. Det inger hopp att se män som kan beundra och respektera djur och natur här uppe, och njuta av den på annat sätt än genom kikarsiktet.