Den femte dennes kungjordes med buller och bång att staten hade för avsikt att investera åtskilliga miljarder i förbättringar av vägar och järnvägar i Norrbotten.
Det lät som att landsändan skulle få en present av den vänligt inställda staten.
I själva verket handlade det om att en knapp fjärdedel av de ofantliga vinster som det statsägda företaget LKAB genererar innevarande år skulle användas för att säkra möjligheten att i framtiden göra än större vinster.
Är det så illa att attityden från 1600-talet fortfarande fortfarande gäller att:"I Norrland hava vi ett Indien om vi blott förstår att rätt det utnyttja".
Misstanken stärks om man ser tillbaka på hur man flyttat huvudkontor och skatteintäkter från produktionsområden till rikets huvudstad.
När statsministern intervjuades i nyheterna om framtida kostnader för dem som på grund av gruvnäringens utveckling skulle drabbas av avsevärda kostnadsökningar för sitt boende sköt han utan att tveka över frågan till företaget.
Har herr Reinfeldt glömt eller förbisett att han i egenskap av statsminister är den främste ägarrepresentanten för det statsägda företaget LKAB som årligen genererar miljarder i vinst till statskassan? En ägare har alltid möjligheten och rätten att ge sitt företag direktiv om hur man ska agera.
Mina kunskaper i juridik är visserligen ytliga, men om jag inte har alldeles fel är det så att lagen kräver att gruvverksamhet ersätter de skador den orsakar.
Slutsatsen måste då bli den att företaget måste erbjuda en likvärdig bostad till den som tvingas att flytta och att den inte blir dyrare än den gamla. Hur man löser det blir en uppgift för företaget och dess ägare. Det vill säga staten.